Righteous Kill 2008

Kommer ni ihåg den där scenen i ”Heat” där de Niro och Pacino för första gången möttes på film? Det var, om inte magiskt, så i alla fall väldigt laddat, tätt och välspelat. I pressmaterialet till ”Righteous Kill” basunerar filmbolaget ut att det här är långfilmsversionen av den där smått klassiska scenen. Tro dem inte.

Jon Avnet har tidigare stått bakom usla ”88 Minutes” och det här är i princip samma film, men nu även med legendaren de Niro i rollistan. Ambitionen är det väl inget fel på, vi snackar trots allt om två av sin generations största skådespelare i en vanlig hederlig polisthriller. Men Avnet och manusförfattaren Russell Gewirtz har satt ihop en riktig soppa till film.

Turk (de Niro) och Rooster (Pacino) är två riktiga polisveteraner som jobbat tillsammans så länge någon kan minnas. Men en dag går Turk över gränsen, han planterar en pistol hemma hos en barnmisshandlare för att denne inte ska gå fri. Samtidigt får duon upp spåren på en seriemördare som tar livet av skumma element och lämnar en dikt som signatur. Utredningen kompliceras av att de tvingas samarbeta med två yngre poliser (John Leguizamo och Donnie Wahlberg) och att Turks flamma är en driven kriminaltekniker (Carla Gugino) som även hon arbetar med fallet. Till det kommer en kaxig knarklangare (50 Cent) som ställer till det för vår dynamiska duo. Frågorna hopas, vem kan Turk och Rooster egentligen lita på?

Storyn är knappast inspirerande, men kunde nog ha blivit något i händerna på en mer formsäker regissör. Jon Avnet tar sig an utmaningen genom att bre på med varenda klyscha i boken och får till en film som mer liknar ett sämre ”CSI”-avsnitt än den blandning av ”Heat” och ”The Departed” som Avnet troligtvis siktat mot.

Men de Niro och Pacino då, undrar ni säkert, är de inte värda en egen film? Kanske, men i den här sörjan gör de två karaktärer som är på gränsen till parodier av herrarnas fornstora dagar. När till och med de Niros ruffiga cynismer känns trötta och ihåliga, då vet man att det gått alldeles för långt. Pacino vandrar mest igenom filmen maniskt tuggande på tuggummi och med en konstant rynkad panna, det är fascinerande på ett sätt men stor skådespelarkonst, det är det inte. Resten av skådespelartruppen gör ett hyfsat jobb men faller även de på grund av det torftiga manuset och den darriga dialogen. Carla Gugino får stå för den kvinnliga fägringen och är troligtvis den minst trovärdiga kriminaltekniker som jag sett på film när hon trippar omkring på brottsplatser i urringning, vilt flirtande med de Niros karlakarl.

Filmen får lite rätsida under den sista akten och blir faktiskt lite spännande, men då är det så dags. Nej, det här är långt, långt från det mästarmöte som utlovats. Här finns inga gnistor att skåda, inga klassiska repliker. Bara två trötta gubbar.