Rikard 2018

Rikard Wolff. Kanske minns du honom som Zac i "Änglagård", som Scar i "Lejonkungen", som teaterskådespelare eller som tolkare av Piaf och Brel. Om du hör till den yngre generationen minns du honom som Dr. Ruben i fjolårets julkalender? Oavsett var, när och hur du kommit i kontakt med Rikard Wolff är sannolikheten stor att han lyckades beröra någonting inom dig, med sina ord, sin närvaro, sin blick.

 

Det var nämligen sånt han gjorde. Född 1958 och uppvuxen i Farsta levde han en stor del av sitt liv i rampljuset, med att beröra och - som han själv uttrycker det i Julia Stanislawskas nya dokumentärfilm - vara publikens hjärta.

 

"Rikard" är inspelad under fem år och gör några väl valda nedslag i artistens liv. På ett sätt är filmen vad man kan förvänta sig. Samtidigt är den är den oväntat drömsk, flytande och fragmentarisk, befriad från billiga poänger och överdriven sentimentalitet. Istället serveras vi några väl valda pusselbitar. Vissa passar ihop och andra gör det inte - men vi förstår att de kommer från samma pussel.

 

Smalfilm föreställande bad från brygga varvas med fotografier från tågluffen till Paris, konsertframträdanden och andaktsfulla förberedelser i logen. Ögon möter ögon i spegeln. Åskan mullrar. För en närgången kamera berättar Rikard om den förstas sexuella upplevelsen med en man, om panikångestattackerna han hade som barn och om sina föräldrar. I Tantolunden möter han en älskare från förr och i de karga sjukhuskorridorerna möter han sin egen dödlighet. De musikaliska numren är väl valda, med textrader som träffar. 

 

Istället för att följa en röd tråd är dokumentären uppbyggd kring några olika teman. Det handlar om sorg, längtan, om att hitta sin plats i tillvaron och om idolskap. Parallellt med bilderna på Rikard får vi följa hans största fan Nicole Petatin som sett honom uppträda hundratals gånger. Hemma i Paris kan hon inte vara sig själv - men så fort hon anländer till Stockholm kan hon andas igen. Rikard själv reste i sin tur i motsatt riktning under sina tonår - till Paris för att gå i Edith Piafs fotspår.

 

Någon heltäckande bild av Rikards Wolffs konstnärliga gärning är det inte tal om, och mycket av innehållet läggs fram mellan raderna, i konstpauserna och i ögonblicken av tystnad. När jag en bit in i filmen sneglar på klockan inser jag att det bara är några minuter kvar innan rösten ska tystna och eftertexterna rulla. Och det är då filmen griper tag som mest.