Ringaren i Notre Dame 1996
Synopsis
Högt över takåsarna i Paris, i ett av klocktornen i Notre Dame bor den puckelryggige men varmhjärtade klockringaren Quasimodo med sina tokroliga stenfigurer till kompisar. Quasimodo vill inget annat än att vara med på narrspelen. Han trotsar sin stränga förmyndares Frollos order om att stanna i klocktornet och möter den undersköna zigenerskan Esmeralda. När hon anklagas för häxkonster av Frollo måste Quasimodo samarbeta med Kapten Phobeus för att rädda henne undan ett grymt öde.
Info
Originaltitel
The Hunchback Of Notre Dame
Biopremiär
1 januari 1996
DVD-premiär
13 februari 2002
Språk
Svenska, Engelska
Land
USA
Distributör
Walt Disney Pictures
Åldersgräns
7 år
Längd
Disneys glömda pärla
"Ringaren i Notre Dame" hade mycket att leva upp till efter storsuccén "Lejonkungen". Disney satsar på allvarliga teman och ett gediget hantverk i filmen som fyller i år 20 och som förtjänar lite uppmärksamhet.
Tonen för filmen sätts redan i första bildrutan. Mellan lika delar klar himmel som fluffiga moln sticker Notre Dame upp, ensam, vacker som alltid. Klockor ringer och präster sjunger. Det är storslaget, vackert och samtidigt ganska enkelt. I vanlig ordning skapar filmen gåshud redan nu. Den lovar mycket redan från början.
I Paris råder oro. Romerna förföljs och misshandlas, resten av befolkningen slits mellan medkänsla och rädsla för den styrande makten. I Notre Dames klocktorn sitter puckelryggiga Quasimodo, instängd och ensam. Han är "omhändertagen" av domaren Frollo som intalar honom att han är ett monster, ovärdig kärlek och ömhet. Något som därmed blir det enda han drömmer om.
Det är ett ambitiöst projekt som Disney tar sig an. En tolkning av Victor Hugos bok med samma namn och en bearbetning av så många tuffa ämnen på samma gång. Resultatet blir tungt och hjärtslitande - men aldrig tråkigt. Däremot känns filmen aldrig riktigt som en barnfilm, trots musikalnummer med sjungande stenfigurer. Detta är en mycket allvarlig, till och med stundtals brutal, film. Det är också häri filmens styrka ligger och skiljer den från andra tecknade filmer.
I centrum av allt det tunga, och som symbol för allt som är ont i Quasimodos värld står Frollo. Han är en man driven av sin egen rädsla och som missbrukar sin makt om och om igen. Redan som barn tycktes han mycket obehaglig men från ett äldre perspektiv blir han så mycket värre. Visst kan han kallas ond men det som är värst är hur han alltid tror att han handlar rätt, att det är han som har moralen på sin sida när vi andra tydligt ser att så inte är fallet. Men det är inget man kan argumentera emot. Hans bisarra och djupt störande fascination av Esmeralda ger en rysningar. Frollo känns som en idag, och kanske alltid, väldigt aktuell figur, vilket är oroande.
Quasimodo säger det själv: "Hela mitt liv har jag trott att världen är en mörk och grym plats, men nu vet jag att det som är mörkt och grymt är människor som du!"
De som utsätts för Frollos terror är främst romerna och Quasimodo. Förföljelsen och utsattheten hos Esmeralda och hennes folk är starkt, brutalt och skapar en enorm empati hos den som tittar. Att Disney sedan misslyckas med att kalla dem för just romer tar visserligen udden av det hela. Förhoppningsvis hade de inte gjort samma misstag idag, 20 år senare.
Annan kritik som riktats mot filmen är att den säger sig visa att det är insidan som räknas, om vi pratar om Quasimodo, men att den i själva verket visar det motsatta när Esmeralda väljer Phoebus över honom. Här håller jag inte riktigt med. Dels har Esmeralda ingen skyldighet att älska Quasimodo på ett visst sätt, för älskar honom gör hon ju definitivt, dels tycker jag att poängen framgår ändå. I stället för att Quasimodo ska hamna i ett romantiskt förhållande omfamnas han av folket och blir en del av det, vilket faktiskt är det han från början satt och drömde om. Quasimodos kram från den parisiska flickan är så mycket mer rörande än Esmeraldas och Phoebus första kyss. Uppfriskande är också att se Quasimodo ge dem sin välsignelse i stället för att gå och sucka över att ha hamnat i någon "friend zone".
De humoristiska delarna är dessvärre inte lika träffsäkra som de i exempelvis "Lejonkungen", men de är ändå lättsamma nog att dra ur en ett antal skratt. Filmen har däremot andra kvaliteter som kompenserar. Först och främst: musiken. Skriven av Alan Menken och helt perfekt anpassad för filmen och dess scener. Musiken är känslosam, vacker och storslagen. Quasimodo som sjunger att han är ett monster och Esmeralda som ber om hjälp åt sitt folk skakar även den starkaste.
Utöver detta måste "Ringaren i Notre Dame" vara en av de snyggaste Disneyfilmerna någonsin. Utsikten över Seine i solnedgången, Quasimodo i motljus mellan pelarna, vattnet som glittrar i solen när han kanar längs taket... Och kyrkan! Tecknarna har gjort sin hemläxa, allt ifrån dörrarna till de små figurerna högst upp på tornen är så nära originalet att man knappt kan tro det. Filmen är värd att se endast för detta.
Disneys 20-åring är en av deras bästa. Den funkar dramaturgiskt, visuellt och lyckas dessutom vara väldigt underhållande. Framför allt uppmanar den till en fantastisk medmänsklighet och tolerans och får det att verka enkelt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans förändrar vi världen, en vänlig handling i taget. Quasimodo är värd all kärlek, och det är du också.
| 11 juni 2016 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Jag har sett denna Disneyfilm flera gånger förr som barn och i tonåren och ändå är denna en av de bästa Disney-filmerna som har gjorts under Disney-renässansen och gillar den väldigt mycket.
Filmen har både det ljusa och det mörka känslan inom bords samt är musiken och sångerna helt fantastiskt bra, plus filmen som jag även ser ibland på.
Dessutom så är den här regisserad av samma regissörer till "Skönheten och Odjuret" och jag kan själv påpeka att det är just sån här filmtema som de använder till Skönheten och Odjuret som musiken, sångerna temat och ibland karaktärer som är roliga, seriösa skurkar och vackra prinsessor (fast inte Esmeralda), kanske dels som man jämför med Odjuret och Quasimodo att de bor på en plats som är vackert och underligt men för övrigt så är storyn självklart bra, i stort sett så har jag inga som helst problem med den originala Ringaren i Notre Dame som karaktären Frollo egentligen är en biskop eller en domare utan det håller nog till en säkrare handling i Disney-filmer som denna.
Ringaren i Notre Dame är en fantastisk och underhållande Disney-film som jag än idag älskar och se på när jag vill!
Trivia: Disney Karaktärerna Victor och Hugo som är stenfigurerna i filmen är under namnet från författaren Victor Hugo till Ringaren i Notre Dame sagan.
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu