Rings 2017

Det är samma VHS-band som i de tidigare filmerna och det är samma creepy tjej, Samara, som spökar till det också i ”Rings”. Den här gången är det professorn som får tag i bandet, tittar på det och blir dömd att dö inom sju dagar om han inte innan kopierar det och visar för någon annan, som i sin tur...  Ja, ni fattar och känner säkert igen det. 

Nämnda inledningen utvecklas till en liten kortare separat intrig där ett ungt snyggt kärlekspar hamnar i centrum och ganska snart utan egentligen något berättigat motiv åker iväg och börjar nysta i mysteriet. Där börjar sedan en annan intrig, den på sätt och vis huvudsakliga, om flickan Samara och hennes ursprung, vilket också resten av filmen kommer att handla om.

Denna korsbefruktning av två storys i en film är inte en särskild lyckad kombo, mest för att delarna i sig inte riktigt håller och tillsammans faller isär ännu mera. Den första delen hade jag kunnat vara utan helt och den andra hade gärna fått vara bättre och känns nu mest som en sämre efterapning av Naomi Watts sökande efter sanningen. Fast med en något annan vinkel och tyvärr utan Naomi Watts.

I den senare delen blir det ändå så där lite lagom rysligt emellanåt, även om det alldeles för ofta är till följd av simpla skräckistypiska gå-ensam-in-i-läskiga-kyrkan-mitt-i-natten-moves eller ganska beräknande snart-vänder-hon-sig-om-och-något-obehagligt-kommer-plötsligt-stå-där. Men vadå? Så länge det funkar, funkar det ju och för en labil jäkel som undertecknad funkar just detta faktiskt väl. Jag rycker till och är extremt spastisk genom hela filmen, och tydligen enligt personen intill mig i salongen oroande andfådd mest hela tiden, vilket ju tyder på att något i filmen faktiskt fungerar. Åtminstone på mig.

Annat som klaffar är det snygga fotot och suggestiva specialeffekterna, som dock denna omgång känns något uttjatade. Samara har nu klättrat ur tv:n så många gånger att, även om det ännu är kittlande för fantasin och visuellt häftigt att se henne släpa sig fram i den riktiga världen, så rycker inte ens jag märkbart på mig längre. Jag som höll på att krypa upp i min egen stjärt av rädsla, den första gången hon tog klivet ut och mot mig i "The Ring" från 2002.

Det mindre bra och stundvis riktigt dåliga är någonstans hur historien (själva Samara-storyn) berättas. Den potentiellt väldigt otäcka och hemska, om än inte kanske fullt så överraskande intrigen, får en alldeles för simpel och närmast töntig inramning med de förälskade och väldigt uttryckslösa tu i täten. Det som i filmen kunde ha blivit nervigt är alldeles för forcerat, medan replikerna låter ansträngande och förklarar på tok för mycket för oss hela tiden. 

Sammanfattningsvis är ”Rings” en nätt och jämnt sevärd, men desto mer hoppvänlig, rysare. Den är inte i närheten av lika bra som sin föregångare, men är du inte för petig och kan bortse från vissa larvigheter och ologiska utsvävningar och mest vill få upp pulsen och hoppa runt i stolen ett tag, kan du nog få ut det du vill av denna. Men knappast mera.