Rio 2011

Blu är en azurblå tamfågel som har fått en kärleksfull och bortskämd uppväxt hos den snälla, bokälskande Linda, varm choklad med marshmallows varje morgon och så vidare - det vet vi ju alla att papegojor älskar varm choklad med marshmallows - i det vintriga Minnesota. Han är lyckligt ovetandes om att vara den näst sista av sin art, och störs i sin ombonade hemmiljö inte heller av det faktum att han saknar flygförmåga. Allt ställs därför på ända när en brasiliansk ornitolog en vacker dag dyker upp och propsar på att Linda och Blu bör följa med till det soliga Rio de Janeiro (och just att det är soligt och härligt och karnevaligt i Rio är lite huvudpoängen med hela filmen); där finns nämligen en blå papegoja till, turligt nog av honkön, och genom att sammanföra dessa två ska artens fortlevnad säkras.

Hur man sedan ska lösa den framtida, tredje generationens genuppsättning - givet att dessa fåglar uppenbarligen besitter mänsklig intelligens - verkar ingen ha funderat på; kan vi vänta oss en uppföljare i stil med "Rio 2: Deliverance"? Nä, det kan vi nog inte. Väl på plats i Rio - där det drar ihop sig till karneval! - väntar i alla fall allehanda äventyr med fågelsmugglare, djungelstrapatser och halsbrytande flygförsök. Och en del romantik, så klart.

Jag vågar lova att "Rio" inte kommer att få några speciella hedersomnämnanden när 2010-talets mest minnesvärda animerade långfilmer ska summeras. Inte heller kommer man att kräva att upphovsmännen skall halshuggas.  "Rio" faller helt enkelt, med all sin sambaälskande värme och stilfulla färgprakt, någonstans i mittfåran för den här typen av familjeäventyr. Upplägget, grundidén är det alls inget fel på, animeringen är precis så snygg som man har rätt att vänta sig nuförtiden, storyn följer de sedvanliga turerna i den här genren och utmärker sig inte åt något håll.

Men där gänget bakom "Ice Age"-filmerna med den serien lyckades skapa roliga, kontrasterande och stundtals gripande karaktärer så verkar man med persongalleriet i "Rio" inte alls ha ansträngt sig nämnvärt för att göra figurerna tredimensionella i vid bemärkelse. Särskilt huvudkaraktärerna, Blu och hans tilltänkta Jewel, är helt enkelt trista, inte en enda gång växer de utanför sina stereotypa roller: velig, blyg och osäker manlig protagonist möter tuff men innerst inne älskvärd tjej med skinn på näsan (näbben?).

Då hjälper det naturligtvis inte att Jesse Eisenberg (som gör rösten till Blue) låter exakt som en velig, försynt och blyg Jesse Eisenberg filmen igenom, eller att Anne Hathaway å sin sida inte direkt heller stiger till några svindlande höjder i sitt livgivande åt Jewel - en dag på jobbet, bara snäppet mer engagerande än vad James Franco var bredvid henne på Oscarsgalan. Som en vansinnig kontrast till detta så fungerar faktiskt will.i.am, som ju i egenskap av frontman och producent för popgruppen Black Eyed Peas annars är skyldig till så mycket ont, alldeles utmärkt som sidekicken Pedro, en fet liten hackspett som bildar radarpar och ska bidra med comic relief tillsammans med med Jamie Foxx kyckling Nico.

Ett par ovanligt anonyma sångnummer drar ned helhetsintrycket ytterligare, men på plussidan så är Rio de Janeiro kärleksfullt och, det tål att upprepas, verkligen färgsprakande skildrat, och det är mycket lätt att tycka om birollskaraktären Luiz, en kroniskt dreglande och i grunden vänlig bulldog med en ambivalent inställning till fåglar och sin egen instinkt att vilja äta upp dem.

"Better safe than sorry", skulle taglinen ha kunnat vara för "Rio", här har filmskaparna varken tagit några extravaganta risker eller ansträngt sig för att föra koncept eller genre vidare. Småcharmigt, garanterat icke-traumatiserande för barnfamiljen, men helt utan motsvarigheter till neurotiska ekorrar á la "Ice Age" och inte i närheten av originaliteten hos exempelvis "Rango". Och det kan man väl inte alltid förvänta sig, men det är fint att tänka så.