Rio 2 - Prövar vingarna i Amazonas 2014

Man kan skaka hur många ljusblåa stjärtfjädrar som helst - förr eller senare är det bra att komma med något nytt. Det här vet säkert det kreativa teamet bakom "Rio" (2011) om, men eftersom den förra filmen gick hem med eftertryck i stugorna så skadar det väl inte att köra samma koncept en gång till? Ingen idé att spränga hjärnceller i onödan.

Missförstå mig rätt. "Rio 2" är älskvärd, publikfriande och ypperligt anpassad för familjens yngsta medlemmar. Den erbjuder mängder av tokroliga slapstickmoment och bedårande sekvenser med gulliga fåglar. Det är i egenskap av Pixarhärdad vuxen som jag konstaterar att den också är slö, med dussinskämt och i stort sett samma historia som förra gången.

Fast den här gången finns det två skurkaktiga birollskaraktärer som närapå gör att allt är förlåtet. Tyvärr får de synas alltför lite, men i den småtrevliga men idéfattiga helhet som resten av filmen utgör blir avtrycket desto tydligare.

Den melodramatiska kakaduan Nigel, skurken från förra filmen, har nämligen gett sig i slang med en minsta lika ondsint pilgiftsgroda vid namn Gabby. Denna skönsjungande, ytterst dödliga och pyttelilla Madame hyser romantiska känslor gentemot sin kompanjon, men kan på grund av sin giftiga natur varken röra vid honom eller någon annan varelse utan att ha ihjäl dem på kuppen. I fritt tolkade uppsättningar av "Romeo och Julia" stjäl detta antagonistpar showen framför den ständigt nervösa och velande papegojan Blue, som med hjälp av Jesse Eisenbergs ensidiga stämma försöker anpassa sig till ett liv i Brasiliens djungler och hålla ihop sitt äktenskap på en och samma gång.

Grodan Gabby är en sällan skådad och alldeles utsökt symbios av animation och röstskådespel, en birollskaraktär som är helt och hållet värdig att föra facklan vidare från den neurotiska ekorre som bröt sig ut från "Ice Age"-ensemblen och numera jagar sitt ekollon även utanför sin filmfranchise. Man kan bara hoppas på att få se mer av Kristin Chenoweths amfibie, även om man inte nödvändigtvis behöver se en till "Rio"-film.

Dessutom flankeras Nigel och Gabby av en lika lojal som stockdum myrslok. Filmskaparnas uppfinningsrikedom vad gäller användningsområden för denne myrsloks tunga är en av få saker i "Rio 2" som andas lekfullt nytänkande.

Det är också värt att nämna sköldpaddsduon som försöker briljera med capoeira-konster (det går ohyggligt långsamt) och som också vill göra high-five när allt är sagt och gjort (det går ännu långsammare).

Men i övrigt har vi sett detta förut. Tryggt, småkul och hastigt bortglömt.