Rio Bravo 1959

Hawks har med tiden blivit en av mina favoritregissörer, tack vare tidlösa titlar som Humphrey Bogart-drivna "Att ha och inte ha" och "Utpressning", för att inte tala om underbara "His Girl Friday" och givetvis "Rio Bravo". Det hade aldrig gått utan stöd av makalösa manusförfattare, för t ex "The Big Sleep" som "Rio Bravo" är det duon Leigh Brackett & Jules Furthman som plitat ner historien.

Duon placerar John Wayne som sheriff i en liten stad i Texas, där en mördare hålls inspärrad medan man väntar på att han ska hämtas fem dagar senare. Problemet är att mördarens bror, ranchägaren, inte riktigt gillar det där utan planerar frita mördaren ifråga. John Wayne hade knappast varit John Wayne om han accepterat det, och tänker därmed göra allt för att stoppa fritagningsförsöket - kosta vad det kosta vill. Till sin hjälp har han en alkoholist gestaltad av Rat Pack-medlemmen Dean Martin och en gammal man i form av Walter Brennan. Nej, det är ingen som tror det kommer bli enkelt.

Det här var en av de filmer som (bredvid exempelvis "The Searchers") lärde mig att Wayne var en skådespelare att räkna med. Jag levde i någon underlig, omotiverad, villfarelse att det inte fanns någon direkt cineastisk grund för hans populäritet. Att han personifierade någon typiskt amerikansk myt och det var allt. Icke. Wayne var en enorm aktör med en pondus och karisma som gjorde honom unik. Myten har en grund och ett av dess bästa exempel är just "Rio Bravo".

Någonting som Wayne och Martin har gemensamt, är att de båda satte mina förutfattade meningar på skampåle. Gamle Dino är även han en förbaskat bra skådespelare, som skildrar sin suput med trovärdighet och äkta skit. Ja, kanske hade han livserfarenhet att ta ifrån, kan jag tänka. Likväl en insats att imponeras av.

Och ända sedan jag såg henne har jag varit förälskad i Angie Dickinson. Vill jag tillägga. Hon är min typ av kvinna, förvisso vacker men bär det dessutom med styrka och attityd, och med talangen hon har förvånar det mig att hennes avtryck i Hollywoods historia inte varit större.

Det här är delarna, imponerande var för sig, som Howard Hawks bygger ihop till en sagolikt tajt film med ett fotografiskt arbete värt sin egen delkurs på filmvetenskapen. Det här är en av de bästa när han är som bäst.