Rivierans guldgossar 1988

1980-talet erbjuder några av de bästa stunderna inom filmens komedihistoria och flera av dem står Steve Martin för. Denna begåvade komiker hanterar såväl vild slapstick som nedtonad reaktionshumor, och han gör det minst lika bra solo som när han paras ihop med en likvärdig motspelare (Lily Tomlin, John Candy, Rick Moranis, Goldie Hawn, med flera). Ett av de bästa exemplen på det senare är när fick spela mot högt aktade, brittiska Oscarvinnaren Sir Michael Caine.
 
Det var, då liksom nu, lite oväntat att en sådan profil som Caine skulle göra en lättsam komedi med Martin. Å andra sidan kom han precis från några unkna floppar, inte minst ”Hajen 4”, så han hade inte alltför mycket att förlora. Resultatet blev i vilket fall en succé – en av Martins och regissören Frank Oz (deras tredje samarbete) mest minnesvärda och ett fint tillfälle för Caine att visa sin komiska sida.
 
Komedin är en remake på ”Herre på täppan” (1964) där Marlon Brando och David Niven spelade huvudrollerna. I den för ovanlighetens skull överlägsna nyversionen är det alltså Martin och Caine som spelar sol-och-vårare som med olika metoder lurar rika kvinnor på pengar. Lawrence (Caine) är den eleganta, lågmälda gentlemannen medan Freddy (Martin) är typisk fräck, högljudd amerikan. När deras vägar möts på Franska Rivieran slår de vad om att lura en miljonärska för att bli av med varandra.
 
Det är ett kul upplägg där de båda männen med olika metoder spelar på vad rika, uttråkade kvinnor attraheras av. Caine agerar mystisk prins som viskar hemligheter medan han dramatiskt drar in kvinnor i buskar medan Martin gråtmilt drar banala snyfthistorier. Även aktörernas spelstil skiljer sig från varandra men de har en strålande kemi som är en fröjd att se.
 
Filmen lider stundtals av ett ojämnt tempo, en del utdragna sekvenser och en viss brist på direkt minnesvärda scenarier så går det att överse med just skådespelarnas imponerande energi. Underhållningsvärdet finns i karaktärerna, deras påhitt och försök att lura sina offer samt varandra. Särskilt roligt blir det när Martin spelar Caines efterblivna bror, en dreglande vuxenbebis som Martin kan göra i sömnen och därför gör det så bra.
 
Som bonus finns här regissören Oz sedvanliga utrymme för improvisation, vilket på ett positivt sätt märks (notera fängelsescenen där Martin försöker minnas Caines namn); underskattade, tragiskt framlidna Glenne Headly i rollen som herrarnas tilltänkta offer; förväntat läckra miljöer; samt ett närapå briljant slut med två oväntade twistar. Bara ett sådant här gäng kan göra en sådan rolig film om rån av oskyldiga kvinnor.