Robin Hood 2018

Det är en film som säkerligen kommer dela biobesökarna i två läger. "Det är ju bara en rolig actionrulle! Tänk inte så mycket!" i ena ringhörnan, kontra "Ja, men den är förolämpande korkad!" i den andra. Jag lutar mer åt det senare. 

 

Legenden om Robin Hood berättas den här gången i en kaxigt snabbfotad uppstickarversion med Taron Egerton i huvudrollen. Slow motion-knappen (för det är säkert en knapp) nyttjas flitigt av regissören Otto Bathurst och pilbågarna liknar mer kulsprutor än tungjobbade medeltidsvapen. Världen befolkas av hipsters med uppkavlade mössor och kliniskt rena och maskinsydda "Rent"-kläder, sminket på den sexigt urringade modell-Marian är perfekt, och en del repliker framkallar definitivt akut skämskudde-behov. Däremot är det till en början en ganska fröjderfull resa vi tas med på.

 

Historien är såklart bekant vid det här laget. Robin av Loxley tvingas iväg till det Heliga Landet för att strida i ett av korstågen, och när han efter viss möda kommer hem igen finner han sin egendom beslagtagen av den onde Sheriffen av Nottingham. Folket har hamnat under stöveln på den listige despoten, och de galna skattekraven håller långsamt på att knäcka deras ryggar. Dags för "huvan" att göra entré. 

 

Med hjälp av John, här spelad av Jamie Foxx, startar Robin ett uppror menat att störta Sheriffen, och samtidigt återbörda det beslagtagna guldet åt dess rättmätiga ägare.

 

"Robin Hood" är en film av samma typ som förra årets "King Arthur: Legend of the Sword". Samma typ av spektakulär, överdriven action, och på samma sätt ett försök att göra en gammal licens ny och sexig. Här finns stjärnkraften i form av Egerton och Foxx, men också av Ben Mendelsohn och Jamie Dornan, och viljan att vara coolare och hippare än tidigare adaptioner genomsyrar produktionen. Det är vad kidsen vill ha!

 

Tyvärr blir det för det mesta rätt pajigt, med oneliners som missar målet, och ostiga stunts och effekter. Hoppen mellan att berätta en någotsånär seriös historia om förtryck och tyranni och att ibland vara en regelrätt actionkomedi klaras inte alltid av helt prickfritt, så effekten blir istället ofta att man skrattar när det ska vara allvarsamt (som i en helt bisarr scen mellan Robin, Sheriffen, och ärkebiskopen där sistnämnda plötsligt utbrister "SHERIFF!" mitt i ett skämt) och att man bara suckar när det ska vara roligt.

 

Jag nämnde skådespelarprestationerna, och de är verkligen inget att hänga i granen. Det beror säkert lite på att manuset är så slappt skrivet, men för mig är det en gåta hur man kan få annars så charmiga skådisar att spela över så mycket som det spelas över i "Robin Hood". Egerton känns fel i huvudrollen från första början, och det känns ibland som att hans enda instruktion har varit att andas så hårt genom munnen han bara kan.

 

Ben Mendelsohn som skurk-Sheriffen är inte heller särskilt bra, vilket delvis beror på att han bara gör en distraherande lik variant på Orson Krennic från "Rogue One". Till och med utstyrseln är i princip identisk. Mycket mystiskt. Vi får alla ta och be en stilla julebön för att den talangfulle "Bloodline"-skådisen inte faller ännu djupare ner i typecasting-fällan än vad han redan gjort. Han är värd ett bättre öde än att spela teatrala och endimensionella skurkar.

 

Som tur är är "Robin Hood" inte bara dålig. Tempot i de två inledande akterna är hyfsat raskt och det är inte alls tråkigt att se Robin och kompani lattja runt i Jerusalem, till exempel. Stridsscenerna är generellt sett välgjorda och snygga, och det finns definitivt både en och två häftiga visuella idéer som med jämna mellanrum lyfter filmen.

 

Jag har bara så förbenat svårt att ta något av det som visas på allvar, och eftersom det inte heller är särskilt lyckat humoristiskt eller minnesvärt rent stilistiskt faller "Robin Hood" mellan stolarna. Det är inte ett tungt drama som berör, men det är inte heller en anakronistisk komedi med glimten i ögat som vågar ta ut svängarna ordentligt. Uppföljaren, som det hintas kraftigt om i slutet, lär vi nu aldrig få se eftersom "Robin Hood" redan floppat i USA. Tro mig när jag säger att det inte är någon större förlust.