Robin Hoods äventyr 1938

Vi känner till legenden, vi kan handlingen, även om den förändras för varje gång den återberättas och därmed är värd att upprepas. Robin av Locksley (vad jag kan minnas här aldrig omnämnd som Robin Hood) är en adelsman och en bråkmakare, det sistnämnda eftersom kung Lejonhjärta lämnat landet för korståg och hans ohängde broder prins John tillsammans med den mer iskallt elake Guy av Gisbourne börjat styra & ställa utan att fråga om lov först. Det hela ställs på sin spets när Robin tar på sig skulden för tjuvjakt, vilket leder till ett liv som laglös och en allt tuffare kamp mot prinsens tyranneri.

Det finns något att säga om djupa karaktärsskildringar och filmer som tillåter sig ta tid med sin uppbyggnad, men emellanåt är det skönt att direkt kastas in i handlingen. Här får vi först lite grundläggande bakgrund i textform, sedan handling i bra tempo innan filmens första (smått legendariska) actionsekvens tar vid. Det är ett lysande upplägg som ger oss allt vid behöver veta och aldrig tillåter det bli tråkigt.

Det här kom inte som en överraskning, jag har sett andra äventyrsfilmer från förr, däremot verkar jag aldrig vänja mig vid hur mörkt det kan vara under allvaret. Ge mig inspelningsåret, äventyret, underbara technicolor, och jag förväntar mig mer familjevänlig action. Vilket det för all del är, vi snackar inte kilovis av tarmar som hänger ut, men Robin dödar faktiskt regelbundet med såväl svärd som pilar, och svärdsvängandet sker till bakgrund av förtryck och tortyr. Humorn skildras bredvid scener med lidande bönder.

Fast inget av det här hade kunnat lyckas utan skådespelarna och det är en fantastisk kvartett som håller uppe filmen, med hjälp av en minst lika fantastisk samling birollsinnehavare. Errol Flynns personkemi med Olivia de Havilland, Robin och hans sköna lady Marion respektive, är legendarisk av en orsak. Prins John i Claude Rains gestaltning och Basil Rathbone som Guy av Gisbourne är näst intill perfekta skurkar, med olika versioner av ondska och båda lika farliga. Kemin mellan Gisbourne och Robin under deras sista klingande strid är lika gnistrande som mellan Robin och Marion, fast mycket farligare, en intensiv och brutal kamp som liksom resten av filmen även är snyggt filmad. Det fanns några tillfällen då kameravinklar och fotoregi fick mig haja till av glädje, se t ex skuggspelet under nyss nämnda slagsmål. Så snyggt.

I sanningens namn är det här kanske inte exakt den Robin Hood jag helst ser, jag tenderar föredra mina historier lite mörkare ändå, men när det kommer till äventyr blir det inte mycket bättre än i "Robin Hoods äventyr". Stilbildande av en orsak.