Robinson Crusoe 2016

Sist den skeppsbrutne Robinson Crusoe fick en egen långfilm var det Pierce Brosnan som stod för gudsfruktan, upptäckarlusta och tovigt skägg. Säga vad man vill, den filmatiseringen hade åtminstone för avsikt att vara trogen mot Daniel Defoes trehundraåriga roman, något som den animerade ”Robinson Crusoe” 2016 inte är ett dugg intresserad av. Här handlar det om slapstick för den allra yngsta publiken och inte mycket mer än så.

Själva premissen är ett nytt påhitt av producerande StudioCanal: I deras version är titelfiguren en dumsnäll, strandsatt yngling som blir vän med en mängd djur utan att kunna prata med dem. Du har din tjocka tokroliga tapir, din malätna tokroliga get, din obstinata tokroliga papegoja, och så vidare. 

Upphovsmännen verkar inte riktigt veta vad de ska göra av historien när alla dessa presentationer är genomförda, men de slänger åtminstone in ett par antagonister i den redan överfulla mixen av antropomorfistiska stereotyper, nämligen två elaka skeppskatter. Tack vare detta grepp syresätter man liket som är manuset så att det räcker till några dödsryckningar till – sedan är historien i princip avklarad. Filmen fortsätter i en timme till. Det ska ändå sägas att dessa två elaka katter antagligen är filmens behållning. 

Det råder alltså en diskrepans mellan yta och innehåll i ”Robinson Crusoe”. Vad spelar det för roll att de omsorgsfulla animationerna då och då tangerar Pixar-klass när historieberättandet är så klumpigt att man förundras över hur den överlevde pitchprocessen överhuvudtaget? Det är en retorisk fråga – egentligen finns det ingen story eller karaktärsutveckling i ”Robinson Crusoe” alls. Bara tokroliga djur som är nästan lika charmiga som de tokroliga djuren i konkurrenternas filmer. 

Som belgisk-fransk och - räknat i de här sammanhangen - liten produktion lyckas inte ”Robinson Crusoe” mota in några stora Hollywoodstjärnor i röstbåset när det ska dubbas. I den svenska versionen kämpar bland andra Kim Sulocki och Christoffer Nordenrot med att ge liv åt de animerade kreaturen. Babben Larsson som matglad tapir gör anspråk på att vara comic relief och kommer ibland nära.

Men en busig tapir gör ingen sommar. Och en fräckt tagen titel och några tjusiga animationer gör ingen publikvinnare.