RoboCop 1987

Det är en laglös tid i Detroit. Polismakten kämpar en ojämn kamp mot brottsligheten med alltfler stupade. När Alex Murphy (Peter Weller) tilldelas en ny kompanjon i form av blondintuffingen Anne Lewis (Nancy Allen), ger de sig ut på polisiärt hederliga, brottbekämpande äventyr. Det leder till ett tillslag mot Clarence J. Boddicker, stadens störste mafioso. Allt slår dock fel och dödligt skottskadad genomgår Murphy en förvandling till cyborg i lagens tjänst plågad av minnena från sitt tidigare liv.

Tyvärr är återseendet av "Robocop" lite som att spela just Commodore 64 år 2013, underhållande retro men pixligt kasst. Visserligen nominerades filmen till hela två Oscar men ingen av dem var för någon skådespelarinsats vilket är fullt förståeligt. Det teatrala kombinerat med det banala som är skådespeleriet och manuset, illustrerar mycket av 80-talets paradproblem, B:et som i B-film.

Är det något som inte fattas i "Robocop" är det svordomar och våld, ett förvirrat inslag i synnerhet när det varvas med en barnslighet som ger känslan av att tilltala en yngre publik. Det hela går helt enkelt inte ihop och det är just det "Robocop" snubblar på, det faktum att den vägrar eller åtminstone inte kan ta sig själv på allvar.

Även om barnet i mig får en nostalgisk tår i ögat är jag inte redo att förlåta vad som helst. När jag drygt 18 år senare återser Robocop påminner han mer om en efterbliven karbonkopia av C3PO och i filmiskt sammanhang är det en komplimang. Även om det döljer sig en story under alla lagren av floskler och möjligtvis en bra sådan, är genomförande så skrattretande att det bara är att vänta och hoppas på Joel Kinnamans nyversion av "Robocop".