RoboCop 2014

Kultrullen "RoboCop" (1987) har genom åren utsatts för populärvetenskapliga analyser av alla tänkbara slag. Historien om en dödförklarad polis som återuppstår i robotrustning balanserade råös och teman om korruption, media och identitet på ett självsäkert sätt.

Idag är underfundiga actionstänkare ännu mer sällsynta än på åttiotalet. José Padilha har byggt stora delar av sin karriär på att undersöka maktfullkomliga polisstyrkor och korrupta rättsväsenden, både i spelfilm ("Tropa de Elite") och dokumentär form (den obligatoriska "Buss 174"), och föreföll vara en lämplig kandidat för att damma av den gamla metallgubben. "RoboCop" är en kosmetisk remake som också adresserar samtida problem som terroristhot och ohejdad teknikoptimism på det sätt som Hollywoodfilmer med dylika budgetar gör mest.

2028: Samuel L. Jacksons hetsige mediemogul, en svavelspottande nidbild av valfri profil på FOX News, vill till varje pris bevara den amerikanska livsstilen med hjälp av en helautomatiserad polisstyrka. Jänkarna har redan exporterat detta koncept till världens övriga länder, och i inledningen får vi se hur gigantiska robotar bestyckade med fläskiga automatvapen patrullerar bland vettskrämda medborgare i Teheran. Det är kraftfulla bilder som problematiserar samtidens fredsstyrkor och Amerikas självpåtagna roll som världspolis.

Trots framgångarna med robotpoliser utomlands är det först när OmniCorp-VD:n Raymond Sellars (en ovanligt spattig Michael Keaton) kläcker idén om en patrullerande symbios mellan människa och maskin som opinionen svänger på hemmaplan. Folk vill ha iskall rationalitet och en miljon stridsberäkningar i sekunden hos sina poliser, men också mänsklig moral i den utsträckning det inte påverkar effektiviteten negativt.

Alex Murphy blir förste försökskanin för ett sådant projekt sedan han stuckit snoken för djupt i en gangsterhärva med korrupta kriminalare och blivit sprängd i småbitar av en bilbomb. Scenerna där han väckt ur sin koma tvingas att ta ställning till sin nya existensform är nog så ångestframkallande, men Padilha lossar då och då också på David Cronenberg-arsenalen och låter Joel Kinnamans futuristiska robotkropp samsas med öppna hjärnoperationer, blodfyllda intuberingsslangar och pulserande lungsäckar. Lyckligtvis finns en sympatisk neuroläkare till hands, mysigt gestaltad av Gary Oldman.

Det var sagt att "RoboCop" anno 2014 i högre grad än originalet skulle fokusera på Murphys psykologiska trauma och hans familjs försök att hantera det mardrömslika scenariot. Dessvärre slarvar man i mångt och mycket bort den lovvärda ansatsen. I stället för att fördjupa den sargade relationen mellan Murphy och hans fru får Abbie Cornish mest agera sörjande och handfallen på egen hand, och parets lille son reduceras till ett vanligt, ja, robotlikt amerikanskt filmbarn utan egen vilja. Nu är inte det här ett relationsdrama - men det hade bara behövts ett par scener till i den riktningen för att öka den känslomässiga tyngden avsevärt.

Allt är naturligtvis rysligt snyggt, men vurmar man för den skitiga och stökiga look som präglade originalfilmen så blir man besviken. I Detroit 2028 är allt övervakat och serverat i flashiga gränssnitt på transparenta multifunktionsplattor. Men när nästa remake spelas in om sju år kommer förmodligen också denna statsbild att se charmigt föråldrad ut.

Vilket pris är medborgarna beredda att betala för sin säkerhet? "RoboCop" petar i den och andra intressanta frågeställningar - medicinsk etik, fri vilja, transhumanism - ibland med kraftfull precision och ibland håglöst. Under tiden är den en godkänd, strömlinjeformad och estetiskt elegant actionrulle som förhoppningsvis markerar starten på en lysande Hollywoodkarriär för Joel Kinnaman.

För han håller fortet, Joel. Det är trevligt att se.