Robotar 2005

Dataanimerade familjefilmen ”Robotar” tar oss till en fantasifull värld fylld av människoliknande, livs levande maskiner. Rodney är en ung och optimistisk robot som sedan barnsben varit full av idéer och uppfinningar. Han växer upp i en fattig familj och har alltid fått ärva sina äldre kusiners reservdelar under sin uppväxt, men trots glåpord har han alltid stått på sig – som hans tv-favorit, uppfinnaren och affärsmogulen Mr. Bigweld brukar säga: ”Du kan skina vad du än är gjord av”. Det mottot har följt Rodney genom alla år, och när skolan är slut packar han väskorna och ger sig av mot möjligheternas stad, Robot City. Planen är att uppsöka Mr. Bigweld och presentera för honom sin senaste uppfinning. Men planer är till för att gå i kras, i alla fall på film. Bigweld Industries chef är borta, spårlöst försvunnen, och företaget har tagits över av den ondsinte Ratchet, som planerar att lägga ner företagets största produktion: reservdelar för gamla robotar, och istället enbart tillverka dyra, och därför också betydligt mer lönsamma, uppgraderingar. Under det nya mottot ”Why be you, when you can be NEW?” lyckas han få både stor makt och en hel del fiender bland stadens mekaniska befolkning. Något måste göras, och Rodney Copperbottom blir folkets räddare i nöden.

Trots att Chris Wedges ”Ice Age” hör till en av mina tre absoluta favoriter bland animerade långfilmer, hade jag inga högre förväntningar om att ”Robotar” skulle kunna ta sig i närheten av den listan. På något sätt verkade den för gullig och barnslig för min smak, därför blev jag också positivt överraskad när det visade sig att även det här var en film som hela familjen kan se ock skratta åt utan att någon behöver skämmas på väg in i biosalongen. Här finns färgglada miljöer, fantastiska detaljer och inte minst hisnande åk- och flygturer genom storstaden för de yngsta, blandat med lite mer ”elaka” och vuxentilltalande skämt. Mäta sig med ”Ice Age” kan den dock ändå inte göra. Jag kan inte klaga på det faktum att den trots allt ÄR ”barnsligare”, då får jag bara ilskna mail från upprörda läsare som änskar upplysa mig om att det trots allt är en barnfilm, vilket jag är fullt medveten om. Men det jag uppmärksammade mest är att filmen saknar några som helst minnesvärda och intressanta karaktärer. Trots ett bredare persongalleri än ovan nämnda istidsfilm saknar de flesta här humor, karisma och personlighet – om man nu kan säga så om ett gäng plåtburkar…

När fler och fler äldre ungdomar och vuxna (åter)upptäcker denna genre är det förvånansvärt att det ändå är den svenskdubbade filmen som först och främst prackas på oss. Både alla pressvisningar av ”Robotar” som ägt rum samt den förhandsvisning som jag och min syster gick på hade svenskt tal, och originalversionen kan endast ses i ett fåtal städer. Ett beklagligt beslut som jag hoppas man i framtiden rättar till. No offense, men kan Svante Thuresson, Anna Sahlene och bröderna Wahlgren verkligen mäta sig med Halle Berry, Robin Williams, Drew Carey och Mel Brooks? För oss som hör till den äldre publiken är ju rösterna halva nöjet (något DreamWorks har förstått mer än väl när figurerna i deras ”Hajar som hajar” till och med var ganska lika sina ”skådisar” till utseendet). Att de omger sig med Robert Gustafsson och Claes Malmberg hjälper inte, när samtliga ger intrycket av att bara göra sitt jobb och se dubbningen som ”just another gig”. Det där lilla extra lyser med sin frånvaro. Jag har ingen aning om hur filmen är på sitt originalspråk men jag kan bara gissa att den blir betydligt roligare och mer sevärd.

Genom att skruva till humorn och finslipa karaktärerna kunde ”Robotar” blivit ytterligare en riktigt välsvarvad familjefilm. Efter kommande ”Ice Age 2: The Meltdown” kan Blue Sky och Fox mycket väl bli en farlig motståndare till animeringsjättarna DreamWorks och Pixar, men än är det en lång väg kvar.