Rock of Ages 2012

Regissören Adam Shankman har haft en minst sagt intressant karriär, från vedervärdiga komedier som "Bröllopsfixaren" och "Bedtime Stories" till stjärnspäckade och klart sevärda musikaler som "Hairspray" och nu denna. Kan bero på att han som gammal koreograf befinner sig i sin rätta sfär.

Här är det en populär Broadway-musikal baserad på gamla rockhits från 80-talet som uppdaterats i filmform. Och man har slagit på stort, inte bara i de fräsiga musikalnumren utan även i rollistan där affischnamn trängs bland prisbelönade kvalitetsskådespelare.

Huvudrollerna spelas dock av relativt okända Julianne Hough och Diego Boneta, färsk "Dancing with the Stars"-dansare respektive mexikansk tonårsidol. Den tidigare är äppelkäcka landsortslollan Sherrie som med stora drömmar tar sig till Los Angeles där hon träffar barnissen Drew (Boneta) som fixar jobb åt henne på en omtalad rockbar. Där träffar vi ägaren (Alec Baldwin), hans sidekick (Russell Brand), den ohängde rockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) som förbereder sig inför sista spelningen med bandet innan han går solo samt dennes girige manager (Paul Giamatti). Allt medan en superkristiglig senatorfru (Catherine Zeta Jones) protesterar mot musiken som "våldtar deras barns öron" utanför.

Filmen är, liksom de flesta musikaler, 100% förutsägbar från första scenen när Sherrie sitter på en buss och drömmer om att stå på scen. Vi har sett det otaliga gånger, som i "Coyote Ugly" och senast i den snabbt glömda "Burlesque". Men musikalformatet tillåter ganska vänligt dessa klyschor och stereotyper - krutet läggs på sång, dans och show. Och visst är det både snyggt, kul och underhållande, inte minst för att se dessa namn i ett sådant här sammanhang.

Av skådespelarna lyckas Baldwin, Jones och Malin Åkerman (som en vän journalist) bäst men deras karaktärer får dessvärre minst utrymme. Jag hade hellre sett mer av dem än de visserligen attraktiva men lite plastiga huvudrollsinnehavarna. Jag har även svårt för en rejält överspelande Cruise, som får onödigt mycket speltid i en spexigt och uttänkt otippad roll men vi sett den knäppa, alkoholiserade och sexgalna rockstjärnan förut - det blir lite väl mycket hångel med brudar och spritflaskor som krossas.

Även humorn får oförtjänt lite utrymme i all såpadrama. Här finns några sköna repliker och scener samt inspirerade inslag, som när Russell Brand (vars persona smälter ovanligt bra in i sammanhanget) varnar om att "Stacee deltog i en ritual där satanister sydde ihop Debbie Harrys vagina". Samtidigt finns en del påtvingad, daterad humor, som den tokiga apan klädd i diverse outfits och den omotiverat lustiga homosexuella kärlekshistorien, sådant som ironiskt nog var kul senast på just 80-talet. I övrigt saknar jag, trots vissa fantastiskt hiskeliga frisyrer och klädval, mer detaljer och referenser till 80-talseran. En dos "The Wedding Singer" hade inte skadat.

Det är ett ojämnt men definitivt underhållande spektakel med något utdraget sångnummer och generande klyscha för mycket. Men det är ett utsökt tillfälle att se en rad kvalitetsnamn i en påkostad 80-talsmusikal med flera härliga mashups och sköna, gåshudsframkallande musikframträdanden. Och åsynen av Alec Baldwin i långt hår och leopardmönstrad skjorta vill man inte missa.