Rock School 2005

”Play it FUCKING LOUD!” Med en stimulerande lärarteknik axlar musikern Paul Greene 120 elever, i åldrarna 9 till 17, med målet att lära dem spela rockmusik på hans egenstartade ”rock school”. I Don Arbotts dokumentär om denna rockskola får vi följa den speciella rektorn och de minst sagt speciella eleverna under en termin, som är fylld av skratt, tårar, lycka, ilska, och musik. En termin som går ända från ett grådisigt Philadelphia till den årliga Frank Zappa-festivalen i Tyskland.

”Rock School” väljer att, förutom följa rektorn Paul Greens vardag, även pricka av ett par av eleverna. Bland dessa hittar vi C.J., en fruktansvärt gitarrbegåvad 12-åring som får resten av skolans elever att känna sig värdelösa. Tvillingarna Collins, två 9-åriga pojkar som hela tiden avslutar varandras meningar och vars rockkarriärer uppmuntras av deras musikälskande mamma. Madi, som går från att gilla Sheryl Crow till att spela ”Rebel Yell”; och den mest tragiske eleven Will. En deprimerad tonåring som hela sitt liv följt motgångar och ensamhet, men som finner en slags värme i Rock School som kryddar hans tillvaro. Även om Paul Green själv menar att ”Will is a piss pour musician. He’s fucking worthless”, så stoppar det inte Paul från att vilja lära Will spela, eller Wills egen vilja av att kunna lira. Genom dessa människoöden och en stor nakenhet i dokumentationen av dem kommer ”Rock School” väldigt nära, den kommer helt klart under skinnet på tittarna, en relation mellan publik och film uppstår från minut ett. Det märks att regissören Don Arbott vet precis vad han vill göra med filmen; och han går glasklart fram.

Trots att vi får träffa eleverna och rektorn hemma, trots intervjuer med många elevers föräldrar, drar Arbott med sin regi samtliga mot en stor röd tråd filmen igenom. ”Rock School” handlar om musik. Eller rättare sagt, bra musik. Hur bra musik kan stärka en relation mellan folk, hur bra musik kan väcka glädje, ilska, tårar, skrik. Det är bara att bocka och buga då filmen på kuppen ofta är väldigt rolig. Jag satt själv och skrattade högljutt flera gånger åt Paul Greens psykopatiska beteende, eleverna som försöker försvara sin rektor på ett finkänsligt sätt, och tvillingarna Collins som trots sina 9 år ger järnet när de sjunger ”Iron Man” på en bokaffär.

Det är bra att filmer som ”Rock School” görs. Folk i min generation vet oftast inte vad bra musik är. Få vet vem som står bakom mästerverk som ”Hey Joe”, eller ”Paint it Black”. Få vet knappt vem Frank Zappa är. I ”Rock School” körs dålig musik i botten, och den gamla bra musiken tas fram på nytt. Ni som sitter hemma och lyssnar på Limp Bizkit eller Darin; släng den skiten och ta er snabbt till biograferna. ”Rock School” är för er. Ni som dock vet vem Frank Zappa är, vet vem som gjort ”Hey Joe” eller ”Paint it Black”, ta er till närmaste biograf ni också. Ni kommer fullkomligt att älska den här filmen ut och in. Don Arbott har gjort ”Rock School” med sådan enorm glädje för musiken, lika stor glädje som Paul Green har för sina elever när de tillslut står där och spelar ”Inca Roads” på en grässlätt i Tyskland.

”Rock School” känns väldigt äkta, här klipper man sig inte fram till ett bra resultat, utan Paul Greens rockskola får tala för sig själv. För mig sätter sig ”Rock School” direkt in bland höjdarna inom musikfilmer, tillsammans med ”Almost Famous”, ”No Direction Home”, och ”This is Spinal Tap”. Ibland flyter vissa elever förbi som vi aldrig lära känna och man kan bli lätt förvirrad några sekunder. Men trots det gör filmen ett jättebra intryck på mig. När Alice Cooper sen i eftertexterna står och sjunger ”School’s Out” med tvillingarna Collins kan ingenting stoppa denna stenhårda fyra. Se den, se den, se den. Se den och njut av glädje, humor, och bra musik.