Rock Star 2001

Jag var 18 år när "Rock Star" kom ut 2001 och som hårdrockare hade jag sett fram emot den här filmen, även om jag hade lite tvivel på om den skulle vara bra. Efter att ha sett den kunde jag direkt konstatera att det var en skitfilm och att den inte hade gjorts för hårdrockare och fans av metal. Och min uppfattning om den har inte ändrats under de senaste 20 åren. Den här filmen hade potential att bli bra. Det började med en lite intressant idé: Småstadskille dyrkar känt band och får sedan chansen att uppträda inför tusenstals andra fans som medlem i bandet han dyrkar. Men filmskaparna förstörde det. Hela idén hanterades dåligt med en urbota korkat manus som verkar ha skrivits av någon som själv aldrig har varit på en rockkonsert och som ägnat fem minuter åt att föreställa sig hur det skulle vara att vara med hårdrocksband 1985. Så resultatet är en dum tråkig film full med lite dumt lamt sex, drog & rock n roll klichéer. Och sedan har även filmen ett annat problem: Mark Wahlberg och och Jennifer Aniston var för gamla för sina roller. Det vi får se är en man i 30-åren bor fortfarande hos sina föräldrar och är besatt av ett glam metalband med det mest dumma bandnamn som någonsin gjorts. Användningen av några riktiga kända hårdrocksmusiker som bandmedlemmar var intressant ... men de flesta av musikerna var bara dåliga skådespelare. Skådespelaren Dominic West som en otrevlig och arrogant gitarrist är det bästa med den här filmen. Historien har dessutom sanslöst många manusluckor. Ett fanatisk fan som vet allt om sitt favoritband, sjunger i ett hyllningsband och har ägnat hela sitt liv åt att tillbe och imitera detta band. Men när han får sjunga för bandet som han har varit besatt hela sitt liv (och kan allt om), så blir han plötsligt chockad och besviken över det faktum att han inte får skriva alla deras låtar och byta bandets gimmick ("Va, vill ni inte att jag ska rappa istället för att sjunga?"). Plötsligt vet han inte ens att det alltid har varit gitarristen och trummisen som alltid har skrivit bandets alla låta. Eh, VAD? Och låt oss prata om Mark Wahlbergs rollkaraktär Chris "Izzy" Cole. Han är en idiot, han behandlar sina vänner som skit, behandlar sin stöttande flickvän som skit, han får raseriutbrott, spöar upp sina kompisar och sin bror, han bryr sig bara om sig själv och skiter i alla andra. Han är en idiot från början och han är en idiot till slutet. Varför borde vi bry oss om den här personen? Det enda skälet till att någon skulle sitta igenom den här filmen är för att hen har en crush på Mark Wahlberg och vill se denna mediokra skådespelare i bar överkropp klädd i ful peruk. Jag har själv alltid varit en regelbunden besökare på spelningar och musikfestivaler. Jag kommer ihåg när jag gick på konserter och festivaler runt 2001-2003 efter att den här filmen hade kommit ut och stötte på tonårsflickor (såklart även en del tonårsgossar) som hade sett den här filmen, köpte bandtröjor med Guns N Roses, Mötley Crüe, Rolling Stones-läpparna etc, fönade upp håret och köpte hela konceptet att de själva var coola rockers. Att de sedan knappt hade hört musiken av de band de påstod sig dyrka var inte så noga.. Jag kommer aldrig att glömma när jag var på Sweden Rock Festival 2002 och stod mitt i publiken när Gamma Ray stod på scenen och fick bevittna hur några tonårsflickor av exakt den typen klagade högt att det var trångt i publiken och att människor inte bara snällt gick åt sidan så att de utan trängsel kunde stå längst fram vid festivalscenen. De hade nämligen inte förstått att de i filmer sprider ut folk mer glest när de måste filma publiken under konserter (av många anledningar). Två av tjejerna klagade till och med utbrast besvikna "så här var det ju aldrig i Rock Star med Mark Wahlberg" innan de arga gick därifrån. Filmen är tänkt att förhärliga en musikstil men den snarare vänder den sig ifrån den och sticker den i ryggen i slutet.