Ronja Rövardotter 1984

Visst är ”Ronja Rövardotter” naturromantisk med sina ändlösa gröna ängar klädda i vitsippor, spegelblanka sjöar, mysiga grottor och granar som sträcker sig upp mot den stjärntäckta himmeln. Jag förstår varför världens gladaste rövare rotat sig mitt i detta sagolika landskap. På toppen av ett kalt berg, i en hederlig borg, bor Mattis (Börje Ahlstedt) och Lovis (Lena Nyman) med sin 12-manna starka rövarskara. Också börjar berättelsen självfallet med ... Det var en gång en mörk och stormig natt. Till dundret av blixtar föder Lovis en dotter – Ronja. Hon sjunger mellan värkarna för att ”Om jag sjunger så blir det en gladare unge.” Kärleken mellan pappa Mattis och Ronja är omedelbar och deras relation är bland det finaste med denna uppväxtsaga. 

Det är skönt att se en barnfilm som inte är 3D, hysteriskt färgglad eller tillrättalagt rolig för att passa liten som stor. Specialeffekterna består av en modellborg, inritade vildvittror, grådvärgar (som ser ut som ondsinta, miniatyr Ewoker) och rumpnissedockor. Som liten reagerade jag inte på om saker såg overkliga ut på film. Jag vet inte om barn av idag är bättre på att urskilja när något ser inklippt ut, men ”Ronja Rövardotter” har som tur är väldigt få sådana inslag och känns därför fortfarande tidlös. Det vill säga om man bortser från att vi ser rövarna rulla runt nakna i snön, den märkliga knähunden som bor på borgen och Ronjas suspekt fluffiga hår.

Idag har Disney/Pixar i princip monopol på barnfilmsmarknaden. Jag blir förvisso glad när de börjat gå bort från sina stereotypiska karaktärsporträtt och gör film om två systrar ("Frost") eller med en modig tjej i huvudrollen ("Modig"). Det är dock ingenting nytt, Astrid Lindgren var förvisso före sin tid, men Ronja och hennes jämnåriga vän Birk Borkasson räddar varandra från faror precis lika många gånger. Tre närmare bestämt, eftersom tretalet är heligt i sagornas värld. De klassiska könsrollerna syns bara på deras röda respektive blåa huvor. För får Ronja bestämma är det ”Hit med lite farligheter.” Och här finns inga knäskydd, badringar och varningsskyltar som kan rädda dig när mörkret faller. 

Även om dagens barnfilmer ofta är mer actionfyllda och följer en lättare berättelsekurva så är Ronja fortfarande ovanligt innehållsrik. Likt en udda mix av ”Romeo & Julia” och ”Robin Hood” så finns det en bakomliggande story – rivaliteten mellan Rövarhövdingarna, och tillika grannarna, Mattis och Bork, men det handlar lika mycket om att som tjej växa upp och revoltera mot sina föräldrar. Om att lära sig att hantera rädslor, överleva i den miljö man befinner sig i och konstatera att ”man äter inte silverklumpar.” Den skiljer sig också från andra barnfilmer där huvudpersonen, likt Ronja, ska ut på en ”quest”, främst för att hennes föräldrar lever och för att hon inte är utvald eller speciell, annat än i deras ögon. 

För att beskriva känslan i filmen så kommer några vaggvisor från barndomen främst till minnes: ”När trollmor har lagt de elva små trollen” och ”Flickan i trädet.” Om man påverkas av sådant man ser när man är liten så hoppas jag att Ronjas envishet och tapperhet, samt glädje har smittat av sig. Det är inte ofta jag gråter till film, men precis som när jag såg ”Goonies” första gången som 10-åring, så vill jag inte att äventyret ska ta slut. Så sparka av dig broddarna, lägg undan mobilspelet och bänka dig framför denna naturfärgade klassiker, gärna med ett kokt ägg till hands att mumsa på.