Rosa Pantern 2006

Att skratta är något av de roligaste man göra. Vi viker oss dubbla och känner hur tårarna kommer och kan helt enkelt inte sluta. Efteråt känns det nästan som en sexuell utlösning eller ett extra hårt pass på Friskis & Svettis. Problemet med skrattet är att det precis som i alla andra trevligheter i livet aldrig är bra med för mycket på en gång. Och regeln gäller naturligtvis också när man försöker få folk att skratta genom film.

Den rykande färska nyinspelningen av Peter Sellers mest älskade rollfigur Jacques Clouseau, ”Rosa Pantern”, ställer sig gärna till toklustiga alster som ”Titta vi flyger”, ”Hot Shots!” och ”Den nakna pistolen”. Och precis som i deras fall blir det för mycket av det goda. Skämten kommer så ofta och så tätt att det blir svårt att återhämta sig vilket i längden bara blir tröttsamt. Med det sagt betyder det inte att det inte är roligt, tvärtom finns det till och med kanske några moderna klassiker gömda bland mer banala fis- och ramla-i-trappan-skämt.

Veteranen Steve Martin har axlat Peter Sellers kavaj som den minst sagt specielle poliskommissarien Jacques Clouseau, som plötsligt en dag får ett hedersuppdrag att lösa ett flashigt mord. Det han inte vet är att hans chief inspector Dreyfus (Kevin Kline) enbart gett honom uppdraget för att misslyckas, medan han själv i lugn och ro kan bedriva en egen undersökning.

Inte speciellt många pennor bröts för att skriva manus alltså. Bättre är detaljerna som regissören Shawn Levy (”Fullt hus”) fokuserar på. Clive Owen i en cameoroll som en smått bitter Agent 006 (tror inte de har hört talas om Lena Philipssons gamla paradnummer) är mycket bra och Clouseaus behandling av viagra en fullpoängare. Fotbollsmatchen i inledningen är också väldigt läcker gjord och överlag känns bildspråket mycket inspirerad av MTV-generationens snabba klipp och sprakande bildkollage.

Som biopublik får vi också bekanta oss med en hel del välkända namn som Beyoncé Knowles i en skyltdockeroll som femme fatale, coola Jean Reno i något som är rätt långt ifrån ”Leon” och brittiska Emily Mortimer (”Match Point”) som lustig sekreterare. Kline är sitt vanliga översmorda ego, en roll inte helt olik hans klassiska insats i ”En fisk som heter Wanda”. Steve Martin axlar huvudrollen med godkänt betyg, men det är då det egentliga problemet med filmen dyker upp.

Varför överhuvudtaget göra en nyinspelning som ligger så pass nära originalet? Karaktären är inte direkt ändrad, han har bara lite mer teknisk utrustning att leka med. Det är ungefär som att låta Will Ferrell göra Mr Bean. Med andra ord: idén känns ganska poänglös, vilket också blir filmens värsta fall. Det hade varit mycket roligare om Martin faktiskt hade försökt göra något helt nytt; han visade för några år sedan att det var fullt möjligt i ”Bowfinger”.

Men samtidigt är ”Rosa Pantern” precis en sådan hjärnlös underhållning som passar alldeles utmärkt efter ett par drinkar på stan. Och tanken att få yngre tittare att upptäcka de mästerverk som originalen faktiskt är, får väl ändå tas som något bra. Fast Peter Sellers själv skulle nog inte ha speciellt mycket till övers för denna version. Han skulle nog tagit ett par bloss på sin pippa, tittat lite snett med sina ögon och sagt: ”The orögynal ys bust”. Now there’s humour... ONÖDIGT VETANDE Kevin Spacey. Mike Myers och Chris Tucker var alla påtänkta att ta över Peter Sellers paradroll som kommissarie Clouseau.