Rough Aunties 2010

Kim Longinottos dokumentärfilm handlar om ett gäng tuffa kvinnor i den sydafrikanska organisationen Bobbi Bear som arbetar med att hjälpa barn som utsätts för övergrepp. Namnet kommer från den nallebjörn som kvinnorna använder för att försöka få barnen att berätta om vad de har utsatts för. "Rough Aunties" vann pris för bästa dokumentärfilm vid Sundance Filmfestival.

Vi får lära känna fem av kvinnorna lite närmare och nästan alla har ett personligt trauma som de bär på. Genom sitt arbete och med hjälp av Jackie, organisationens grundare, har de flesta dock bearbetat sina upplevelser och använder dem till att hjälpa andra.

Som ni hör är det här en känslomässig och intensiv film som dessutom rymmer många olika levnadsöden. De flesta av dem extremt tragiska tyvärr. Men filmens fokus är ändå kvinnornas enorma styrka som man blir oerhört imponerad av. Det går inte att låta bli att ställa den klyschiga frågan "Hur orkar de?" Visst blir de uppgivna många gånger. Ibland står de med tomma ögon och röker cigg efter cigg. Eller som den kvinnliga läkaren som säger att hon bara vill gömma sig istället för att undersöka ännu ett våldtäktsoffer.

De hemska fallen radas upp ett efter ett och man kan nästan inte ta in alla. Vissa fastnar mer än andra. Som den lilla flickan Nonhlanhla som aldrig någonsin har fått någon kärlek utan blir brutalt misshandlad av sin morbror som tycker att hon är hemsk för att hon äter upp hans yoghurt. Hennes tysta gråt är nästan mer än man klarar av.

Filmen handlar inte bara om övergrepp mot barn utan även om tragiska dödsfall som hade kunnat undvikas om stora företag tog sitt ansvar. Och om icke fungerande sjukhusvård där man måste betala pengar under bordet för att ens anhöriga ska få den operation de behöver. "Har man inga pengar dör man". Filmen visar också hur illa socialtjänsten kan fungera. Barn lämnas tillbaka till dem som har begått övergrepp mot dem. Och förstås finns det stora och känsliga ämnet HIV hela tiden med i bakgrunden. Inte nog med att små barn blir våldtagna, många av dem riskerar också att drabbas av HIV. Att säga att filmen är upprörande är något av en underdrift.

"Rough Aunties" väcker en del frågor. Först och främst, var är männen? Kanske är de inte med för att det handlar om en kvinnoorganisation, men visst måste det finnas män som engagerar sig mot dessa hemskheter. Några av dem finns med lite i bakgrunden, en polis och några som hjälper organisationen att ta fast våldtäktsmän. Men man skulle vilja få lite fler uttalanden från män. Det får väl bli i en annan film för i "Rough Aunties" finns det helt klart en sorglig skiljelinje mellan män och kvinnor. Som en av dem uttrycker det "Jag förstår mig inte på män men jag har tagit lektioner". De många övergreppen verkar ha lett till att många inte litar på män alls.

Den sydafrikanska politiken vad gäller HIV och våldtäkter är inte heller något som behandlas i filmen. Man inser dock snabbt det vridna synsättet på våldtäkt som många verkar ha - det är en familjeangelägenhet och det ska man inte prata om. Våldtäkterna normaliseras men kvinnorna på Bobbi Bear försöker motverka det.

Det finns faktiskt några positiva glimtar i filmen också. I organisationen arbetar svarta och vita tillsammans och det är inget konstigt med det. De har ett gemensamt mål - att försöka stoppa övergreppen mot barnen. Organisations grundare Jackie är definitivt en ljusglimt. En räddande ängel och inspiratör som nog skulle adoptera alla ledsna barn i världen om hon kunde. Och hon orkar kämpa i motvind precis som de andra "Rough Aunties".