Route Irish 2010

Fergus (Mark Womack), en kontraktanställd soldat som jobbat med privata säkerhetstjänster i Irak, återvänder till Liverpool för begravningen av sin bäste vän Frankie som tragiskt omkommit i en krigsolycka. Men var det verkligen en olycka? Fergus får tag på en upphittad mobiltelefon Frankie skickat och hittar våldsamma videoklipp som ger Fergus ledtrådar i jakten på sökandet efter sanningen bakom Frankies död - och en chans att ställa de ansvariga mot väggen. Men saker och ting är - som vanligt - inte vad de verkar...

Ken Loach är en smart, engagerad samhällskritiker som alltid undvikit mainstreamfällan och blivit något av en expert på smutsig diskbänksrealism. Men när han ska hantera Irakkriget verkar han en smula fumlig och i brist på originella idéer blir filmen en aning övertydlig.

Huvudkaraktären är en ganska stereotypiskt temperamentsfull, machobritt som säger "fuck" i varannan mening och har en ganska dubbelmoralisk syn på våld då han in i det sista ska hämnas sin beskjutna vän men samtidigt försvarar soldatkamraternas massaker av en hel familj. Sen kärar han såklart ner sig i den döda kompisens blonda, vackra änka som är sådär oskyldigt späd som änkor alltid är på film.

Överhuvudtaget är filmens rollfigurer (speciellt den stenhårda, samvetslösa skurken och de torra byråkraterna utan rent mjöl i påsarna) ganska tunna och liksom handlingens ofta förutsägbara tvister som tagna ur en Hollywoodrulle. Det känns lite som Loach egentligen velat göra en tung politisk thriller snarare än det krigsdrama den utger sig för att vara. Huvudrollen hade lika gärna kunnat spelas av Jason Statham! Ambitionen att provocera och beröra finns där hela tiden men känslorna hålls på distans och i slutändan engageras man inte som man bör.

Skådespelarna och regin är det dock inget fel på och det finns ett intensivt, eggande tempo. Womack är fullt trovärdig i sitt förvirrade raseri även om dialogen ofta dränks i uppenbart improviserade svordomar. Visst har det gjorts sämre filmer om Irakkriget och moralen sitter fint även om den bankas in i pannan. Men för att komma från en så stor regissör som Loach så är det en besvikelse.