Rovdjuret 1987

Till pampig musik kliver en cigarrökande Arnold Schwarzenegger ur en helikopter och mäter biceps med gamle ”Rocky”-bästisen Carl ”Apollo Creed” Weathers. Det är ungefär så macho det kan bli. Snart pepprar de gerillasoldater i Guatemalas djungel medan de kläcker ordvitsiga one-liners en efter en. Allt är som vanligt i en Arnold-rulle… tills de möter titelmonstret. En lurig figur som är en match till och med mot vårt österrikiske muskelpaket.

”Arnold vs. Predator” är om möjligt ett ännu bättre upplägg - och definitivt bättre film - än ”Alien vs. Predator”. Regissören John McTiernan hymlar inte med att det är rent underhållningsvåld han tänker leverera publiken och visst funkar det. Precis som när han satte en grinig Bruce Willis mot tyska terrorister i en skyskrapa i ”Die Hard” ett år senare så är premissen med Arnold mot en mer högteknologisk variant på science fiction-monster från 1950-talet i djungeln närmast briljant.

Det är inte heller konstigt att ”Rovdjuret” sammanfördes med ”Alien” med tanke på att även det presenteras som ett fascinerande filmmonster vars eggande mystik ruinerades av en rad onödiga uppföljare och prequels. I originalet introduces vi dock inför dess fantastiska superkrafter - som att göra sig själv osynlig eller imitera människors röster - utan att överanalysera dess motiv eller ursprung. Det blir en träffande representation av den slags mardröm man inte vill möta i djungeln.

Det finns en anad glimt i ögat, inte minst i de stundtals parodiska, klassiska replikerna (som när Arnold sparkar upp en dörr och flinar ”Knock knock” innan han skjuter ihjäl några skurkar). Men det är aldrig i närheten av någon komedi utan våldet och de råbarkade karaktärerna är på riktigt. Den näst intill morbida förtjusningen kring att peppra motståndare till den svettiga paranoian att helt plötsligt hotas av något okänt ute i en skrämmande djungel är en eggande utveckling.

”Rovdjuret” är en väldigt tidstypisk 80-talsfilm på gott och ont. Den är barnsligt högljutt i eldstriderna och tar sin lilla tid att introducera titelantagonisten ordentligt. Karaktärerna är lagom utvecklade för att relativt snabbt likvideras så att sista tredjedelen kan spenderas med den mänskliga stjärnan, en karismatisk men definitivt dramatiskt begränsad aktör. Men det funkar.

Det är svårt att inte respektera Arnold när han smetar in sig själv i lera och bryter ut i ett krigsvrål. Vi får till och med två stycken montage där man installerar fällor i bästa ”Ensam hemma”-stil. ”Rovdjuret” är en bråkig actionrökare som slår sig på bröstet och vägrar be om ursäkt för det. Det är explosioner, eldstrider, one-liners, lagom med splatter, Arnold i fin form och ett tilltalande science fiction-monster med en franchise-motiverande mystik.