The Royal Tenenbaums 2001

Egotrippade Royal Tenenbaum (Gene Hackman) och hans fru Etheline (Anjelica Huston) har tre extremt framgångsrika barn; tennisproffset Richie (Luke Wilson), manusförfattaren Margot (Gwyneth Paltrow) och affärsmannen Chas (Ben Stiller). Men föräldrarna tar ut skilsmässa och barnen känner sig svikna och skyller allt på pappan. Tjugo år senare när deras glansdagar för länge sedan är över dyker pappa Royal upp igen och vill återförenas med familjen och han har sina egna speciella och inte alltid så ärliga knep att göra det på.

Den viktigaste komponenten i Wes Andersons charmiga berättelse är karaktärerna. Till en början verkar var och en bara kännetecknas av enda känsla. Margot är nonchalant, Richie är olyckligt kär och Chas är arg. Efterhand blir de dock mer komplexa men det gemensamma är att de alla är väldigt olyckliga av olika anledningar.

Skådespelarna gör sitt för att lyfta "The Royal Tenenbaums" till fantastiska höjder. Bäst av alla är Gene Hackman som gör Royal till en rätt svinig man som man ändå inte kan låta bli att tycka om. När han är ute och busar med sina barnbarn vill man bara krama honom. Anjelica Huston är klockren som mamma Etheline, som fungerar som en stor och trygg famn för alla sina ångestladdade barn. Även om hon själv har sina egna problem att tänka på.

Den karaktär som jag nog tycker mest om är ändå Richie. Jag är verkligen svag för Luke Wilson som skådespelare och här gör han Richie med sin inåtvända smärta så otroligt bra att man får gåshud. I filmens finaste stunder när jag berörs som mest är Richie nästan alltid med. Jag kanske är aningen morbid, men min absoluta favoritscen är den blodiga i badrummet som är så sorglig och hjärtknipande att man bara vill gråta. Det har förstås också med valet av musik att göra, Elliott Smiths "Needle in the hay" är som gjord för att spelas här. Även om låten sägs handla om droger så skulle meningen "I'm taking the cure so I can be quiet whenever I want" kunna vara skriven för Richie. Extra ledsamt blir det förstås om man tänker på stackars Elliott Smiths öde. Man förstår varför han var en mästare på att skriva så här tragiska toner eftersom han själv verkar ha varit väldigt olycklig.

Det här med att välja rätt musik till filmen är Wes Anderson en mästare på, som till exempel i "Den fantastiska räven" och "Darjeeling Limited". Så även i "The Royal Tenenbaums". Det är ett smart sätt att trollbinda sin publik på och det fungerar på mig. Förutom den redan nämnda scenen får jag också rysningar när Margot och Richie träffas vid busstationen samtidigt som Nico sjunger "These Days". Det är ett av flera perfekta ögonblick i "The Royal Tenenbaums".

Jag har redan nämnt att manuset är smart, rappt och roligt. Wes Andersson har skrivit det tillsammans med Owen Wilson som gör rollen som Tenenbaums granne Eli Cash, författare och halvkändis som helst av allt också vill vara en del av den speciella familjen.

"The Royal Tenenbaums" är en film att bli förälskad i och den håller för många tittningar. Den pendlar mellan fulländad och fantastisk och eftersom man som recensent aldrig får vara velig blir det helt sonika full pott för "The Royal Tenenbaums".