Ruby - Havsmonstret 2023

16-åriga Ruby Gillman är annorlunda. Hon har några vänner på Oceanside High School, men känner sig för det mesta utanför och rätt osynlig. Hemma är det inte bättre. Hennes välmenande föräldrar är kontrollerande och bestämmer vad som är bäst för henne, utan att faktiskt fråga vad Ruby själv vill.

 

Framförallt är hon trött på mamma Agathas förväntningar och förbud om vad hon får göra, men mest vad hon inte får göra. Ruby får till exempel inte doppa sig i havsvatten, så hon gör inte det, även om hon egentligen inte vet varför. Det är mycket som hon inte förstår, och som Agatha valt att undanhålla. Som parentesen att familjen är krakar. Kraken är (enligt Wikipedia) ett bläckfiskliknande havsmonster i nordisk fiskar- och sjömanstradition. Sedan 15 år bor den här krakenfamiljen dock på land och låtsas vara människor.

 

De är annorlunda, det vet Ruby, men om någon frågar, så är det för att de är från Kanada. En förklaring som funkar. Men när den brådmogna tonåringen får nog av alla förbud och hemlighetsmakeriet, ger hon sig ut för att själv få reda på vad som faktiskt gäller.

 

För regin står Kirk DeMicco (”Croodarna”, 2013). Han berättar här en rätt enkel och opretentiös, men ändå ömsint historia om sökandet efter sitt ursprung. Och han gör det väldigt bra, dels tack vare det inbjudande universumet, som skapats för att ge rum till de nyanserade karaktärerna, men också tack vare humorn i manuset.

 

Filmen har en gemytlig ton och använder ett levande bildspråk som kommunicerar väl med både vuxna och yngre tonåringar. Ungdomarna i filmen är skildrade stereotypiskt, men ändå med värme. De är lätta att känna igen, men också att relatera till, om man ska tro min 13-åring. Vi bjuds på många mobiler, sociala medier-frenesi och sedvanlig tonårsångest med klassiskt katastroftänk. Men också ett konstant balanserande mellan att vara sig själv nog och att samtidigt försöka vara rätt enligt andra.

 

När Ruby lite senare in i filmen äntligen får veta sanningen om sitt ursprung och då också presenteras sin fräcka och karismatiska drottningmormor, eller gammelmor, som hon vill bli kallad, växlar filmen upp tempot lite. Ruby får veta sitt kall men också vilka som är de verkliga monstren i haven. Även vi åskådare blir varse om antitesen om att det faktiskt är krakarna som är hjältarna, medan de fagra sjöjungfrurna är mordiska skurkar. Att vända på våra förväntningar är inget nytt i den animerade världen, och vi har sett det i ”Shrek” och flera andra filmer. Ändå känns de både kul och lite uppfriskande att tänka på Ariel som bov.

 

De älskvärda och bländande färgglada krakarna i filmen påminner en del om figurerna vi såg i Pixars "Luca" (2021). En film som ju också handlade om fördomar och att behöva dölja sitt riktiga jag för att passa in. En hel del påminner också om dem mycket bättre "Röd” (2022) där en tonårsflicka plötsligt förvandlas till en röd panda. Även i "Ruby - Havsmonstret” ligger fokus på tre kvinnor från olika generationer, och det är deras samspel som bjuder på de mest intressanta konflikterna. Det är också fint att se den här typen av generationsöverskridande girlpower in action. Samtidigt kan jag tycka att det är lite olyckligt att relationsdynamiken inte ges mer utrymme, eller att Ruby inte får möjlighet att på djupet hitta sig själv, utan måste slåss för den, i hektiska actionscener som tenderar att överväldiga, mer än att på riktigt engagera.

 

De svenska rösterna görs av bland andra Filippa Steen (Ruby), Anna Sahlene (Agatha) och Susanne Reuter (Gammelmor). Och det finns inget att anmärka på vad gäller deras insatser. Det grämer mig samtidigt att jag inte såg det odubbade originalet med Lana Condor, Toni Collette och Jane Fonda, som samtliga ryktas ha varit i sitt esse här.

 

Filmen är väldigt trevlig att titta på, även om vi helt klart har sett mer genomarbetade effekter och mer detaljerad animation i andra alster. Men trots bristerna fyller ändå det som visuella, sin funktion. Och genom att inte låta ytan ta allt fokus, tillåts vi bli mer involverade i innehållet som kretsar kring det alltid aktuella, och obekväma gisslet - att vara annorlunda.

 

”Ruby - Havsmonstret” är ett fint, underhållande men också träffsäkert tonårsdrama om sökandet efter sitt ursprung, och att också i slutändan acceptera det man finner. Filmen funkar visuellt, men det som lyfter är budskapen om mångfald, inkludering och lojalitet. Filmen är kanske inte det bästa biograferna erbjuder just nu, men är trots det absolut sevärd, och kommer utan tvekan uppskattas av både vuxna och yngre.