Ruby Sparks 2012

När geniförklarade men livsoerfarne författaren Calvin Weir-Fields (Paul Dano) lyckas bryta sin skrivkramp gör han det med besked. Hans kvinnliga huvudkaraktär tar på ett oförklarligt sätt steget utifrån Weir-Fields roman och materialiseras i verkliga livet, djupt förälskad i honom och omedveten om sitt eget väldigt litterära ursprung. Efter att ha uteslutit att han inte helt sonika har blivit psykotisk - andra människor kan nämligen också se och interagera med Ruby (Zoe Kazan, även manusförfattare till filmen), som hon heter - inser Calvin att han har skrapat högvinsten.

Inte bara kan han nu tillbringa sitt liv med sin drömkvinna, han har också möjligheten att justera hennes beteende ned på detaljnivå genom att skriva i romanen vad hon ska göra eller hur hon ska må härnäst. "Du kan alltså skriva att hon plötsligt får större bröst, och så blir det så? Å alla mäns vägnar, försitt inte den här möjligheten!" tycker Calvins slyngelaktiga (men visar det sig godhjärtade) storebror. Men sådana ytterligheter intresserar inte Calvin, som heller inte börjar justera Rubys känslor förrän hon är på väg att lämna honom. Man förstår varför hon ville ta det steget. Han är en rätt trist figur, kontrollerande och idealiserande, ovillig till kompromisser i förhållandet, full av sig själv - precis som Det Manliga Egot kan vara.   

I marknadsföringen av "Ruby Sparks" trycker man hårt på att filmen markerar återkomsten för regissörsparet bakom "Little Miss Sunshine", men det är Zoe Kazans historia som gör den till något utöver en vanlig romantisk komedi eller ett ordinärt romantiskt drama. Bakom en del överflödiga flamsigheter har den intressanta, om än inte världsomvälvande saker att säga om det mänskliga tvånget att idealisera kärlek och partner, om kärlek som svalnar, om rädslan för att bli lämnad ensam.

Dessa universella ämnen får ta plats i förgrunden framför det metalitterära tema som man tror ska prägla en film som handlar om en författarskapelse som kommer till liv, och det tror jag var ett klokt drag. Är man sedan farligt nära att få en allergisk reaktion mot den söttruliga och tokroliga Ruby eller det faktum att hon ibland reduceras till ett föremål och om man tycker att den manliga blicken här för det mesta får tolkningsföreträde så har man alldeles rätt - jag inbillar mig att det är precis sådana tendenser, att idealisera och förenkla, som Kazan vill prata om.