Rumours 2024

Filmen tar plats under ett möte i Tyskland där representanterna från världens G7-länder ska skriva en proposition. Ett dignande middagsbord sätts upp avskilt i en vackert placerat lusthus, för att de ska få arbeta i lugn och ro. “Arbetet” består dock mest av att klappa varandra på axeln och berömma sina egna prestationer medan de kämpar med formuleringar eller med att ens komma igång med vad som egentligen är en nonsenstext om ingenting.

 

“Rumours” är alltså en politisk satir. Cate Blanchett spelar Tysklands förbundskansler och sällskapets värd, Roy Dupuis den kanadensiska premiärministern, Charles Dance den åldrade USA-presidenten, Denis Ménochet den franske presidenten, Nikki Amuka-Bird Englands premiärminister, Takehiro Hira Japans premiärminister, och slutligen Rolando Ravello som Italiens premiärminister. Man småskrattar ofta åt deras karaktäriseringar av världsledarna.

 

Men “Rumours” kan även ses som en mörk komedi med småkusliga ingredienser som lutar åt skräckfilmshållet. Eller åtminstone mysteriehållet, för filmen blir aldrig skrämmande. Nivån ligger mer åt gamla “Twilight Zone”-hållet där rollfigurerna hamnar i märkliga världar eller andra dimensioner. Ett tag känns det som man hamnat i en komediversion av Sartres “No Exit”.

 

På väg till lusthuset passerar de nämligen en utgrävning av en gammalt mosslik. Senare när de vill ha påfyllning i vinglasen och ringer i sina små klockor efter uppassarna visar det sig att alla försvunnit. En tjock dimma gör det svårt att se i mörkret men det tycks som en grupp återuppståndna mossmänniskor blockerar stigen mellan lusthuset och konferenscentret. Eller är de demonstranter?

 

Förbundskanslern tar ledningen för att föra sällskapet i säkerhet via en färja som är förtöjd vid en flod. Promenaden dit kantas av små incidenter som ett möte med Europakommissionens generalsekreterare (Alicia Vikander) och en gigantisk hjärna, alltmedan de absurda diskussionerna fortsätter.

 

Ett exempel på filmens humor är generalsekreterarens språk, för hon tycks ha hamnat i något sorts chocktillstånd eller fått ett nervöst sammanbrott och kan bara prata rotvälska. Världsledarna undrar förhoppningsfullt om det kanske är något utdött språk, och en vild gissningslek tar vid, tills den resoluta förbundskanslern inser att hon pratar svenska. Hon lyckas till och med förstå endel, som att generalsekreteraren lärt sig svenska på en tredagarskurs med jobbet. Men det mesta av svenskan förmedlas via undertexterna.

 

Filmen är i grund och botten baserat på ett skämt, en sketch som stretchats ut till 103 minuter. En karikatyr av världsledare. Fiktiva enligt regissörstrion Evan Johnson, Galen Johnson, och Guy Maddin, fast man kan ju inte riktigt låta bli att se Angela Merkel i förbundskanslern och Joe Biden i den sömniga USA-presidenten.

 

Skådisarna har roligt med sina roller, och det gör att vi har roligt vi med. Men eftersom det inte finns så mycket substans att backa upp handlingen med känns det efter ett tag som om filmen börjar gå på tomgång. Lite som en parallell till världsledarnas ovilja att fatta några tydliga beslut. De velar och vacklar och det är ständigt de egna bekvämligheterna som kommer först. Vackra tal men ingenting händer alltså. Och sen när krisen väl kommer…

 

Filmen är unik och snyggt filmad med softat fokus och skimrande skiftningar mellan ljus och mörker. Skogens dimma blir den perfekta lekplatsen för de återkommande överraskningarna och håller spänningsnivån uppe. Vi bjuds på härlig surrealism och den tunna handlingen räddas av karaktärernas små egenheter som är alltigenom underhållande.