Run All Night 2015

Precis när man gett upp hoppet om Liam Neeson, efter alla mer eller mindre usla "Taken"-filmer, dussinthrillers och träiga gubbroller smäller han till med en insats där han är bra på riktigt. Bara det är värt en tripp till närmaste biograf för alla er som plågat er igenom "Taken 3". I "Run all Night" spelar han den försupne och nerdekade torpeden Jimmy. Ett vrak av sitt forna jag som numera spenderar dagarna i ett ständigt alkoholrus eller invirad i en filt i sin iskalla sunklya. Ingen gillar Jimmy. Hans son vägrar att ha med honom att göra. Kumpanerna skrattar åt honom bakom hans rygg. Den enda som bryr sig om Jimmy Conlon är hans boss och gamle vän Shawn Maguire (Ed Harris). 

Men när Jimmys son, Michael (Joel Kinnaman) råkar snubbla rakt in i en blodig knarkuppgörelse som involverar Shawns odrägliga slyngel till son, ställs allt på sin spets. Den försupne, lojale gamle lönnmördaren tvingas välja sida: ska han skydda sin son eller lyda Shawns order?

I grunden är "Run All Night" en enkel historia. Jimmy och Michael Conlon är jagade och oskyldigt anklagade för flera mord. Det är naturligtvis ett prima tillfälle för lite far och son-tid. I samma takt som hyrmördare, och irländska råskinn tas av daga av den allt nyktrare Jimmy vaknar de tidigare djupfrysta faderskänslorna till liv och för första gången känner han något på riktigt. När han till sist får se sina små barnbarn rinner tårarna på den råbarkade lönnmördaren. Det kan låta fånigt, och det är det naturligtvis också – men det funkar. Och det av ett väldigt enkelt skäl: det här är en actionfilm som både är spännande och fylld av blodspumpande actionscener. Jämförelsen med publiksuccén "Taken 3" är oundviklig och direkt pinsam för den senare. 

Det är speciellt njutbart att se veteranerna Neeson och Ed Harris ömsom vara gosiga gubbar som pratar gamla minnen med fuktiga ögon, för att i nästa stund vara dödliga fiender som fantasifullt berättar hur de ska ta varandra av daga. Kinnaman har en lite mindre tacksam roll som den vanliga killen Michael som helst bara vill leva ett vanligt svenssonliv med sin familj, men han gör bra ifrån sig även han. Mindre kul är att det är en rakt igenom manlig historia – med knappt en enda vettig replig från en kvinnlig skådespelare. På pluskontot hamnar ett kort men färgstarkt inhopp av Nick Nolte som på gamla dagar allt mer börjar likna en grånad kapten Haddock. Mer Nolte tack.

Fotot är snyggt och rakt på sak. Glittrande skyskrapor ramar in blodstänkta bakgator där regnet hamrar ihärdigt. Ibland frammanas nästan en klassisk noir-stämning. Och inte mig emot. Mindre kul är de trista datorgenererade superzoomningarna som någon uppenbarligen tyckte var en jättefrän idé att lägga på i postproduktionen. Men det där är mindre viktigt. Huvudsaken är att "Run All Night" är en actionfilm av klassiskt snitt som faktiskt lever upp till sitt löfte. Och om inte Collet-Serras film spelar in minst lika mycket som sista "Taken"-rullen så ger jag upp hoppet om biopublikens kollektiva intelligens och låser in mig med "Spanarna på Hill Street"-boxen och mumlar någonting om pärlor för svin.