Run Fatboy Run 2008

För fem år sedan lade Dennis (Simon Pegg) benen på ryggen och lämnade sin gravida flickvän Libby (Thandie Newton) sekunderna innan det var dags att skrida fram till altaret. Sedan dess har han hunnit ångra denna handling minst hundra gånger om och lever nu ett typiskt looserliv med detta sitt livs största misstag hängandes över sig. Dennis är varken särskilt framgångsrik i sitt privatliv eller yrkesliv. Han är säkerhetsvakten som tjuvarna lätt springer ifrån, han kan inte betala sin hyra i tid och på sin fritid hänger han med sin oseriösa, spelberoende kompis Gordon (Dylan Moran). Dennis är den förvuxna manliga bebisen som aldrig växer upp och som vi så väl känner igen från fiktionens värld. Inte ens sina hemnycklar kan han hålla reda på.

Om det inte vore för att Dennis och Libby hade en son tillsammans skulle deras vägar troligtvis aldrig korsas igen. Trots sin allmänna hopplöshet lyckas Dennis vara en ganska hyfsad pappa, papparollen är antagligen den han sköter allra bäst. Vi förstår att han genom åren gjort lite halvhjärtade försök att förklara sitt misstag för Libby utan framgång. När Libby plötsligt en dag presenterar sin nya pojkvän Whit för Dennis får han eld i baken och inser att det är dags att agera på riktigt.

Resten av filmen går åt till att skildra tävlingen som naturligtvis uppstår mellan Dennis och Whit, men som går under parollen förändring; Dennis ska geongomgå en förvandling. Växa upp. Han ska bevisa för Libby att han minsann har det i sig. Även han kan ta ansvar. Varför krävs det en utmaning från en annan man för att han ska vilja det? Det hela luktar mer av rivalitet mellan två småpojkar än av kärlek. Trist.

Jag har trots detta inga jättestora invändningar mot filmen, fastän att den innehåller den ena slitna humoristiska poängen efter den andra och uttjatade karikatyrer av män och kvinnor. ”Run Fatboy Run” är välgjord för sitt tema, den gör inget anpsråk på att förändra eller ruska om den färdiga mallen, och ”Vänner”-stjärnan David Schwimmer har lyckats göra en rätt slipad liten regidebut. Mycket av detta är troligtvis tack vare den brittiska charmen; filmen utspelar sig nämligen i London. Den skulle förmodligen inte ha blivit lika lyckad i en miljö som exempelvis New York, där manusets tunnhet antagligen hade lyst igenom mer.

Men, vore det inte roligt att istället få se en film om kvinnor som krisar och lämnar sina män och pojkvänner och, gud förbjude, kanske även sina barn? Helgmammor som fått kalla fötter och panik, som vi kan skratta lite åt och känna lite med, utan att se dem som en skamfläck för hela sitt kön. Vore inte det något om vi nu ändå måste dras med dessa vuxna bebisar som vägrar att växa upp? Låt kvinnan slippa den uppfostrande, förstående och förlåtande rollen för en gångs skull.