Run 2020

Alfred Hitchcock sade en gång att ”det är en distinkt skillnad mellan spänning och överraskning – ändå är det många filmer som blandar ihop dem”. Lovande regissören Aneesh Chaganty visade i sin debut ”Searching” att han kan hantera bägge delar. I hans andra långfilm levererar han återigen gott om spänning. De stora överraskningarna uteblir dock denna gång.
 
Kanske är det för att temat är lite väl bekant vid det här laget. Münchhausen by proxy är en störning där ett ombud (ofta förälder) gör någon sjuk för att kunna ta hand om personen och har skildrats flera gånger på film och TV. Kändaste fallet är troligen Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose vars historia skildrades inte mindre än i två TV-serier, en film och en dokumentär 2017-2019.
 
”Run” är i vilket fall fiktion och mer av ett Hitchcok-doftande mysterium än någon rak behandling av ämnet. Här är det tonårsflickan Chloe (långfilmsdebuterande Kiera Allen) med en rad sjukdomar som bor i ett isolerat hus med sin lagom överbeskyddande mamma (Sarah Paulson). Upptäckten av en mystisk pillerburk gör dock att Chloe börjar misstänka att mamman döljer något.
 
Tempot är högt och Allen är en imponerande, sympatisk hjältinna. Det är dessutom befriande med en huvudperson som får lov att vara handikappad (Allen är rullstolsbunden på riktigt) men samtidigt smart, snabb och uppfinningsrik. Paulson är inte oväntat en stark motspelare i en för henne ovanlig roll där hon är mindre sentimental och blödig än i många av Ryan Murphys produktioner.
 
Med effektiv spänning och två utmärkta skådespelare i huvudrollerna är det synd att manuset inte håller samma nivå. Utan att avslöja för mycket så bygger det på ganska väntade eller uppenbara twistar, och är full av logiska luckor. Med tanke på Chagantys uppenbara finess när det kommer till att bygga upp svettiga scenarier så är det nästan bisarrt att han tror att han och medförfattaren Sec Ohanian (som även skrev ”Searching”) ska komma undan med manusets uppenbara brister.
 
Kanske av rädsla att inte fånga publiken så skyndar man dessutom på handlingen och Chloes misstankar mot mamman inleds nästan innan man hunnit etablera deras relation. Därför infinner sig inte heller den krypande magkänslan om att mamman kanske eller kanske inte är filmens skurk även om vi hejar på att vår hjältinna ska klara sig.
 
Lyckligtvis avslutar man med en skicklig final och ett ännu vassare slut som läckert paketerar den här ojämna men absolut sevärda thrillern. Även om det inte är något mästerverk på Hitchcock-nivå så är det tillräckligt bevis för att Chaganty har kompetensen för att blåsa liv i den insomnade thrillergenren. Ett finputsat manus till nästa gång är dock att föreslå.