Run Rabbit Run 2023

Läbbiga barn är bland det läbbigaste i film. Här har vi ett riktigt läbbigt barn som skrämmer skiten ur mig. Unga stjärnskottet Lily LaTorre är Mia, eller som hon kallas av sin mamma; Bunny. Och hon är verkligen ögonbedövande söt, men också jäkligt creepy…

 

Sarah Snook (från serien ”The Succession”) spelar den ensamstående mamman Sarah, som försöker göra rätt och bra, och för det också. Men när dottern börjar prata om sin mormor, som hon aldrig träffat, på grund av anledningar, blir Sarah väldigt illa till mods. Det är något som inte stämmer med sättet hon pratar på, och framförallt vad gäller det hon pratar om. Till sist går Sarah med på att ta med Mia och hälsa på sin mamma på ålderdomshemmet, som hon bor på. Resan dit blir på flera sätt en smärre mardröm, som väcker slumrande gamla trauman till liv.

 

”Run Rabbit Run” är en psykologisk thriller om sorg, förlust och känslor av skuld. Detta är regissören Daina Reids långfilmsdebut och även om det finns några saker att anmärka på mot slutet, så är det ett gott och gediget arbete hon gjort. Inte minst vad gäller personregin. För det som starkast lyser här, och är det som briljerar i varje scen, är våra två fantastiska skådespelerskor. Snook är perfekt som en trött morsa med glåmig blick, kärleksfull med strikt. Och LaTorre är som sagt oerhört creepy, men även helt bedårande. De två har ett varmt och genuint samspel som är filmens kärna, men som tyvärr slarvas bort mig slutet.

 

Fotot av Bonnie Elliott är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, men ändå effektivt i sin enkelhet. Det skapar en dyster och något nostalgisk stämning, med många närbilder på Sarahs håglösa ansikte. Dessa säger ofta mer än orden som uttalas. För det är det outtalade som skrämmer i denna, inte direkt babbliga film.

 

Manuset är sparsmakat men portionerar ändå tillräckligt mycket bakgrund till karaktärer och händelser att vi med tiden får en hyfsat bra bild av dem. Intensiva och olycksbådande elektroniska toner ackompanjerar dessutom de svårmodiga bilderna. Allt kombinerat skapar en ryslig stämning som känns väldigt mycket på djupet, och det är därnere som detta övertygar.

 

Jag tycker om den här typen av psykologisk film, men hade önskat att intrigen skulle varit ännu mer subtil. Filmen hade vunnit på att våga vila i det oförklarliga, i själva djupet istället för att försöka ge svar på sånt som inga svar egentligen har. Det blir ibland väl förutsägbart, och metaforerna skvallrar rätt högljutt om vad som komma skall. Slutet känns inte heller klockrent, vilket sänker betyget ett snäpp.

 

”Run Rabbit Run” är en skrämmande film som med fördel hade kunnat få skrämmas ännu lite mer. Samtidigt ger den ändå välkommen och rätt kraftig pulshöjning på flera håll, vilket inte är att förringa. Den stora styrkan i filmen är dock personporträtteringarna och de två suveräna huvudrollsinnehavarna. Så om du gillar thrillers och finner läbbiga barn i egensnickrade kaninmasker, vara otäcka små odjur, så kommer du ha behållning av att slå på detta.