Rush Hour 3 2007

De är tillbaka. Det har gått sex år sedan Chris Tucker och Jackie Chans omaka snutpar stoppade bovar och sjöng Edwin Starrs ”War!” på vita duken. I år gör de entré igen – och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag erkänner, jag har inte brytt mig om att se ”Rush Hour 2”. Nummer ett gav mig inte precis mersmak, och jag valde aktivt att inte se uppföljaren. När jag ser öppningsscenen av ”Rush Hour 3” blir jag påmind om varför jag tog det beslutet.

Chris Tucker snackar oavbrutet i 90 minuter, vartannat ord han säger är ”damn!”, och ibland brister han ut i en sång som passar situationen. Jackie Chan tar sig själv på för stort allvar, sparkas och flåsar samtidigt, gör konstiga ljud och går runt med märkliga ansiktsuttryck. Storyn är något som verkar komma i andra hand för regissören Brett Ratner (som med alla hans filmer…).

Hursomhelst blir ambassadör Han från den första filmen utsatt för ett mordförsök, och spåren går till Frankrike. Lee (Jackie Chan) och Carter (Chris Tucker) får lov att åka till Paris för att leta reda på personen Shey Shun, innan den kinesiska triaden gör det. Under deras vistelse får de stöd av Max von Sydow, men har han något annat i kikaren?

Vad vi i publiken får se i en och en halvtimme är verkligen buddy-actionkomedi efter format A. ”Oväntade” vändningar, actionscener var tionde minut, bajshumor, spektakulära miljöer, och ditten och datten. Jag tror vi alla kan komma överens om att det inte finns något grundläggande budskap filmskaparna vill få ut genom ”Rush Hour 3”, utan de vill underhålla och tjäna pengar. Det är något som är helt okej för mig, men gång på gång slås jag av tanken att filmen är så fruktansvärt onödig. Filmen börjar, filmen slutar – och ingenting har hänt. Man har inte en enda ny känsla i kroppen. Det är ännu störande då man även inser att denna film är mycket slarvigare gjord än ettan, som faktiskt hade en fungerande story bland alla sina svagheter.

”Rush Hour 3” är förutsägbar på de flesta sätt, och den underhåller i den mån att jag skrattar åt filmen, men inte med den. Ratner glömmer helt bort att han har en historia att föra vidare, utan skjuter filmen full av scener som endast finns där för att underhålla. Till exempel dyker Roman Polanski upp i en scen som en sadistisk polis. Han slår Tucker och Chan med telefonkataloger, kör upp ett finger i rumpan på dem, och låter de gå. Ingenting har fört storyn vidare, men kul var det. Eller?

”Rush Hour 3” känns som sagt som en högst onödig film, men det är en lögn att säga att jag inte var lite underhållen. Ratner kan sitt tekniska hantverk, och de som gillar den här sortens film, kommer att älska ”Rush Hour 3”. Det känns dock inte helt som min kopp te, men för all del, jag dog inte av obehag.