Rust and Bone 2012

Att Marion Cotillard skulle exporteras till Hollywood efter sin Oscar för "La vie en rose" kom till ingens förvåning. Tyvärr fick hon - som så ofta är fallet för icke-amerikanska filmstjärnor - ganska lättglömda och/eller ointressanta roller (jag tyckte faktiskt hon kändes bortkastad i "The Dark Knight Rises" och det står jag för!) i storfilmer av visserligen hög kvalité. Därför är det befriande att se henne på hemmaplan, precis som i smått underskattade "Små vita lögner", där hon känns klart mer bekväm med sitt modersmål.

Här spelar hon Stéphanie, en tränare av späckhuggare (!) som förlorar båda benen i en olycka. Hon tyr sig till Ali (Matthias Schoenaerts), en fattig, ensamstående pappa som mellan gig som dörr- och säkerhetsvakt livnär sig på gatuslagsmål. De inleder en invecklad relation där hon har svårt att hantera hans frigjorda syn på sex, medan han försöker bli en bättre pappa och klura ut vad han vill göra med sitt liv.

Regissören Audiard har skildrat omskakande berättelse om unga män på glid, inte bara i internationella succén "En profet" utan även "Mitt hjärtas förlorade slag" och "Den diskrete hjälten". Här kombinerar han den med en vacker kvinna som tvingas acceptera sitt nya, grava handikapp och en inte helt självklar kärlekshistoria. Men det blir aldrig såsigt eller melankoliskt som det lätt hade blivit i Hollywood-producenters händer (vi får hoppas innerligt att man inte försöker sig på någon remake).

Filmen är en aning spretig och vill berätta mycket. Tacksamt nog lever på sina strålande huvudrollsinnehavare. Schoenaerts (som senast biffade till sig ordentligt för "Bullhead") är fantastiskt lågmäld och skapar med små, effektiva medel en muskelbaserad best som sliter för att hitta den svårfunna rollen som ung pappa. Cotillard är härligt osminkad och avskalad som en nedslagen kvinna som skakigt försöker komma på fötter (ordvits ej avsiktlig) - det är omöjligt att inte känna med henne, vare sig hon dansar runt i sin rullstol till B52:s "Loveshack" eller återskapar sitt dirigerande av späckhuggarna.

Kärleksaffären är väldigt subtil men definitivt närvarande. Beslutet att de inleder en slags KK-relation gränsar farligt nära till amerikanska komedier som "No Strings Attached" och "Friends with Benefits" men det görs med ett ärligt perspektiv. När Stéphanie stirrar med Cotillards stora, gråtmilda ögon på Ali dansande med unga, välsvarvade kvinnor (självfallet med långa ben i kortkort kjol) till tonerna av Lykke Lis "I Follow Rivers" är det direkt hjärtskärande.

Det är ett drama som känns och griper tag. Dock har jag vissa invändningar. Könsrollerna - den store, starke, tystlåtne mannen som glatt knullar runt och den ömma, fagra kvinnan - känns, även om karaktärerna är välutvecklade och trovärdiga, ganska förlegade. Vissa tvister i historien känns dessutom förutsägbara och mot slutet klipper man konstigt nog i en dramatisk dialog som underligt nog görs på telefon (nödlösning?). Sedan rundar man av med ett lite väl lättsamt slut, vilket förtar lite av filmens dramatiska tyngd. Det är fortfarande en sevärd film klart över medel men ändå ett ovärdigt avslut på vad som kunde varit en fempoängare.