Rustin 2023

Inledningen är ett montage av återskapade välkända händelser där USAs afro-amerikaner behandlats lagvidrigt av det vita etablissemanget. Ruby Bridges på väg till skolan med poliseskort då hon var dess första svarta elev att integreras i Louisiana 1960. Elizabeth Eckford, likaså hon den första att bryta segregationen i Arkansas 1957, omgiven av en hatisk mob vita studenter. Anne Moody i en restaurang 1963 där arga vita gäster smetar ner henne med mat.

 

Efter montaget skiftar fokuset till Bayard Rustin (Colman Domingo), den bortglömda organisatören av fredsmarschen 1963 i Washington där Martin Luther King Jr. höll sitt berömda “I Have a Dream”-tal. Men organiserandet går trögt i början. Rustin får inget stöd av NAACP (The National Association for the Advancement of Colored People) och dess ledare Roy Wilkins (otippad rollbesättning - en gråhårig och allvarsam Chris Rock som inte helt övertygar). Även Martin Luther King Jr. (Aml Ameen) tvekar.

 

Rustin har åtta veckor på sig att organisera fredsmarschen, utan pengar, och utan hjälp av de etablerade afro-amerikanska organisationerna. Han möter motstånd från vita beslutsfattare och det är uppförsbacke från början till slut. Rustin kämpar på som David mot Goliat.

 

Kampen återges dock ganska ospännande som så ofta sker i historiska biopics. En händelse följer en annan. “Ah, vad det så det gick till?” Rustin tågar framåt genom filmen med sin järnvilja och obrutna entusiasm. Varje scen för oss ett steg närmare målet. Domingos porträttering av Rustin är dock en njutning att se. Han är karismatisk, envis, intelligent, inte särskilt lyhörd inför människorna han omger sig med alltid, men djupt trogen sina ideal.

 

Den största anledningen till att Rustin försvunnit från historieböckerna tycks vara att han var öppet homosexuell. Det framkommer i filmen när han smider planer med sin unga assistent Tom (Gus Halper), som invänder att något är olagligt. “Det är vi också”, svarar Rustin. Förutom förhållandet med Tom följer filmen hans spirande romans med Elias Taylor (Johnny Ramey), en fiktiv pastor och NAACP-styrelsemedlem. Men Elias är gift och har barn. Han har alltför mycket att förlora, särskilt som polisen gör razzior på gaybarerna där de hänger. Risken är för stor.

 

Rustin själv har en fängelsedom i bagaget för “oanständigt beteende” i Pasadena, och han har också varit associerad med kommunistpartiet. Det gör att han kan anses obekväm att associera sig med, och får nöja sig med att verka i bakgrunden. Inte förrän 2013, långt efter hans död och filmens handling, uppmärksammar dåvarande President Obama hans plats i historien postumt genom att hedra honom med Presidential Medal of Freedom.

 

Det är också paret Barack och Michelle Obama som producerat filmen via deras produktionsbolag Higher Grounds, medan George C. Wolfe (“Ma Rainey’s Black Bottom”) står för regin. Filmfotot är traditionellt och snyggt. Kameran favoriserar statiska närbilder och handlingen skrider framåt till jazziga tongångar. Filmen kan möjligtvis kännas något lång emellanåt, aningen hackig, men småkomiska moment lättar upp. Dock djupnar filmen mot slutet, och bjuder på en skön “underdog”-känsla, som alltid när mål nås mot alla odds. (Marschen i sig skummas raskt förbi. Det är resan dit som berättas.)

 

Sammanfattningsvis kan filmen beskrivas som ett sorts steg-för-steg informationsdrama om civilrättsrörelsen med fokus på Rustins insatser. Den är en välkomsthälsning in i historiens ljus igen. Bortsett från Colmans fantastiska rollprestation levererar filmen dock mer information än drama, vilket i sig är skäl nog att se den.