Rymdresan 2020

Mariana har drömt om att bli astronaut så länge hon kan minnas. När det vetenskapsläger hon sett så mycket fram emot ställs in tvingas hon istället hänga med hennes bråkiga bror Markus på sportläger. Av misstag snubblar de ombord på den småtokige vetenskapsmannen Albert Manns (Robert Gustafsson) rymdskepp mitt under nedräkningen. Hemmabygget lyfter mot Mars för att rädda Alberts förlorade astronauthustru och skydda jorden från en dödskalleformad asteroid. För den omaka besättningen, med den talande Chewbacca-lämmeln Lemming inräknad väntar ett fartfyllt äventyr bland pruttskämt och svarta hål.

 

Med den mer Astrid Lindgrenska "Ensamma i rymden" (2018) färskt i minnet återvänder den svenska barnfilmen till yttre rymden med barn ombord i en något mer amerikansk rymddräkt. För "Rymdresan" präglas istället av en Pixarsk klang och vilja att fostra de yngsta kring ämnen som vetenskap, rymden och vikten av att tro på sig själv (manusförfattaren Alec Sokolow har bland annat "Toy Story" i sitt cv). Hedervärt och en smula Hollywoodskt förvisso, även om det datoranimerade Sverige som skildras med amerikanska billboards, rymdfärjor, ånglok och Per Albin-hus tycks stöpt i total produktionsdesigns-anarki.

 

För när varje digital bildruta har målats på en greenscreen finns ingenting kvar för publiken att hålla fast vid. Universium och specialeffekternas horisont må vara ändlös men den artificiella slutprodukten i "Rymdresan" upplevs istället som ganska trång och själlös på bioduken, långt från Alvaro Tapias fantasieggande illustrationer i boken. Nostalgikern i mig saknar de analoga aluminiumfolie-lösningarna från "Kenny Starfighter" eller sommarlovsprogrammet "Vintergatan 5a".

 

"Vi är lost in space!" ropar Markus (Theodor Haraldsson, mer känd som youtube-stjärnan TheoZ) när rymdskeppet kraschar rakt ner i kritaperioden varpå han plötsligt brister ut i tiktok-dans ihop med en t-rex som döpts till Spielberg. Och det är väl bara att hålla med. "Rymdresan" driver fram genom tid, rum och referenser utan vidare styrning likt en sorglös, pastellfärgad Aniara. Ett tidsfördriv för de allra minsta, men tyvärr lite väl tyngdlöst för resten av familjen.