Så jävla easy going 2022

Artonåriga Joanna (Nikki Hanseblad) har en hjärna som konstant går på högvarv, likt en virvlande karusell på ett färgsprakande tivoli. Sin tid spenderar hon, när hon inte sitter i skolbänken, med att ha opassionerat sex med en kille från sitt gymnasium, susa fram över Göteborgs gator på sin cykel och bryta sig i simhallar för att fly verkligheten under vattenytan. Samtidigt är tillvaron hemma ostabil, med ekonomiska svårigheter och en deprimerad pappa (Shanti Roney). Pengarna räcker knappt till mat och el, och ännu mindre till den ADHD-medicin som Joanna behöver för att fungera.

“Så jävla easy going” – en av två nya svenska filmpremiärer, vid sidan av “Comedy Queen”, att baseras på en roman av Jenny Jägerfeld – låter oss följa Joanna under en kort men turbulent tid. För att kunna få tag på pengar får hon ta till egna, vågade metoder, samtidigt som en ny bekantskap ska röra om i hennes liv mer än något annat. En dag kommer Audrey (Melina Paukkonen) in i bilden, och hon lyckas snabbt ta Joanna med fullkomlig storm. 

Egentligen vet de inte mycket alls om varandra, och dessutom råkar de vara rätt olika, men gnistorna mellan dem blir påtagliga nästan omedelbart. På liknande vis som Joanna har svårigheter att öppna upp sig för Audrey, känns det dock som att det finns nyanser av dessa personer som vi inte får en chans att lära känna, och även om romansen mellan dem charmerar en del, lyckas den inte riktigt engagera på en djupare nivå. Relationen mellan Joanna och hennes pappa berör tidvis mer, men för det mesta blir det endast ett skrap på ytan, där varje karaktärs handlingar är lätta att förutse. 

På ett övergripande plan innehåller inte handlingen så många överraskningar, och det är inte svårt att förstå hur saker kommer att sluta. Istället blir “Så jävla easy going” som bäst i sin skildring av de små ögonblicken. Både när det kommer till Joannas inre turbulens – i sina mest intensiva stunder framhävd genom starkt blinkande lampor – eller den där kyssen som får allting att stanna upp, så får det komma till liv på visuellt kreativa vis, som håller intresset gående. 

Historien ramas in av ett genomgående snyggt foto, tilltalande i sin enkelhet, men inte helt utan en egen stil. Även om vi endast rör oss i vardagliga miljöer, fångas de på ett sätt som gör filmen värd att konsumeras i stort format. Samtidigt kommer filmens soundtrack att utgöra en viktig bit i det audiovisuella pusslet, främst tack vare melodier från det svenska synthpop-bandet Kite, som får den pulserande stämningen att tränga ut genom bioduken. 

Under speltidens gång hamnar Joanna i ett antal obekväma och svårhanterade situationer, där det tas vissa tvivelaktiga beslut, vilket som tittare tillåter en att tillfälligt glömma bort sina egna besvär och osäkerheter. Men starkast blir ändå de tillfällen där även Joanna får lov att känna sig bekymmerslös. Dessa stunder, exempelvis i form av sekvenser från en frigörande utekväll, lyfter fram den relativt ovanliga men upplyftande känslan av att livet ändå kan vara rätt fint, hur mycket kaos som än pågår innanför pannbenet.

“Så jävla easy going” är en svensk dramakomedi som råkar vara just ganska easy going, där en till stor del vet vad som väntar, från den varma romantiken till den smått stela humorn. Med det sagt är den ändå ett välkommet tillskott till genren, där blixtförelskelsen mellan två tonårstjejer får vara i centrum utan att samtidigt göras till en stor grej, vilken helt enkelt inte känns mer än rätt. Nu väntar jag intresserat på att se vad regissören Christoffer Sandler, som trots allt har levererat en lovande första långfilm, kommer göra härnäst.