Så ock på jorden 2015

En och en halv miljon svenskar vallfärdade till biograferna hösten 2004. Kay Pollaks musikaliska feelgood-drama blev en av tidernas stora svenska biosuccéer, och tog honom hela vägen till Oscarsgalan. Man kan lätt tycka att en uppföljare handlar om att mjölka ett vinnande koncept. Man kan lätt undra vad det tjänar till. Kanske var det bara för möjligheten att få till den perfekta andra titeln, isåfall en fullt godtagbar ursäkt.

Så som i himmelen, så ock på jorden.

I himlen sitter nu Daniel Daréus, den världsberömde dirigenten, och blickar ner över den norrländska by som han en gång kom och skakade liv i. Kvar på jorden är Lena med en liten nyfödd och bitterljuva minnen. Bara några månader har gått i filmens värld. Sen sist vi såg henne har Lena gått och blivit lokal countrystjärna. Hon drar storpublik till sina uppträdanden. Samtidigt gapar kyrkans bänkar tomma under prästen Stigs gudstjänster. 

Prästen Stig är nydumpad, nersupen och under stor press. Kyrkans jubileum närmar sig och med den en stor konsert, som ska tv-sändas. Lena erbjuder sin hjälp, först motvilligt, sedan sveps hon med av utmaningen. Här ska det sjungas ”Halleluja” för fulla hus med hela den glada kören! Hon river ut bänkar och fyller kyrkan med dansglada gäster, medan högre makter ojar sig över en potentiell katastrof. Ska ett gäng bondlurkar vanhedra självaste Händel? I Guds hus? Är de sofistikerade nog att visas upp i direktsändning? Det här med att jobba i motvind kan bli en jäkla drivkraft, om det nu är något som Lena lärt sig under sin senaste kärleksaffär.

Männen står på kö för att säga åt Lena att ”du ska inte tro att du är något”. Björn Bengtsson är ett bittert gammalt ex, Thomas Hanzon spelar grinig körledare. Men en snäll karl kliver också in för att bara hålla om henne lite. Det är inte en sekund för tidigt som norska stjärnskottet Jakob Oftebro har lånats in till sin första stora svenska filmroll. Och som han skiner i den. Hantverkaren Axel kommer bli många kärlekskranka biobesökares filmcrush i år.

Och oj, vilken känslostorm som Kay Pollak vill dra med oss i! Knappt en scen går utan att karaktärerna kastas mellan skratt och fulgråt, hopp och förtvivlan, kärlek och sorg. Pollak gör inte film ofta, men när han väl gör det så krämar han tamejfan ut allt han kan. Under en väl tilltagen speltid på närmare två och en halv timme. Men det är rätt härligt, en frisk fläkt inom svensk film där inget gärna ska sticka ut. Nej, här är gesterna yviga och när det skriks, så skriks det extra högt. Ibland blir det överdramatiskt, nästan som en parodi. Slutet drar mer än önskat åt det pretentiösa hållet. Tonmässigt träffar filmen inte alltid rätt, men när den väl gör det väntar drama med en finfin värme.

Dock märks Michael Nyqvists frånvaro. Han var både det trygga ankaret och motorn som drev historien framåt. Här får Frida Hallgren axla rollen, den som nytänkaren som utmanar alla nej-sägare med sina okonventionella metoder. Det gör hon visserligen bra och med en frisk energi, även om Lena kan vara en vimsig karaktär som man inte alltid får grepp om.

Samtidigt står inte lika mycket på spel i den här historien. Där den förra filmen handlade om att stärka svaga och nedtryckta människor med nytt självförtroende, går den här mest ut på att Lena ska få ge Jante en smäll på käften och följa sitt kall. Pollak lämnar oss inte riktigt med samma fina budskap som sist, men ändå känner jag mig upprymd av skön musik och härliga karaktärer efteråt.

Den blir inte nödvändigtvis samma biosuccé här som ”Så som i himmelen”. Inte heller är ”Så ock på jorden” en lika omedelbar svensk filmklassiker. Men jag säger som Daniel Daréus en gång sa: Det är mycket som är fint här.