Sagan om de två tornen 2002

Problemet med en filmatisering, som jag ser det, är att man har en förlaga man någorlunda bör följa. När boken heter "Sagan om de två tornen" har författaren inte varit snäll mot en framtida regissör. Som tittare (som inte läst böckerna, även om jag gjorde ett gott försök) blir jag galet frustrerad över att uppdraget, som vi har följt genom hela "Sagan om Ringen", knappt rör sig framåt här i film nummer två.

Brödraskapet har splittrats. Merry och Pippin fångas av fula orcher, Legolas och Aragorn rider vilset omkring i jakt på någon elak att spetsa, Frodo och Sam gör ett halvhjärtat försök att komma vidare med den där Ringen till det där berget som är längst in i mörka Mordor. Det hade kunnat bli en hyfsad fortsättning trots allt, om man inte gör det stora misstaget att introducera en drös med nya figurer och deras ointressanta historier. För jag kunde inte bry mig mindre om den förgiftade kungen av Rohan eller hur jobbigt hans folk har det. Karaktärerna som vi möter och börjar tycka om i "Sagan om Ringen" får konkurrens av flera nya ansikten, och den berättelse som påbörjades i första filmen står nu och stampar otåligt. Det stora problemet med "Sagan om de två tornen" är berättelsen den bygger på. Det kommer man dessvärre inte från.

Peter Jackson har givetvis varit tvungen att sortera bort mycket ur böckerna, men behåller känslan av en omfattande mytologi. Tolkiens ande känns ständigt närvarande, både på gott och ont. Det namedroppas platser och namn i tid och otid som för att påminna, "vi är så himla trogna bokförlagan". Långt ifrån allt som sägs känns naturligt, som när Legolas stannar till mitt i ett språng för att konstatera att "Månen är röd, blod har flutit inatt"... Kära alvkrigare, jag kan inte ta en sådan replik på allvar.

På tal om nya ansikten är det nu som Gollum gör entré på riktigt. En av seriens mest minnesvärda karaktärer spelas av Andy Serkis med en (för sin tid) nyskapande motion capture-teknik, och att se honom smyga omkring och väsa pillemariskt för sig själv är faktiskt en av filmens stora behållningar. 

På pluskontot i "Sagan om de två tornen" ligger en mörkare stämning. Saruman föder upp den ena otäckingen efter den andra. Kriget är nära. I kungariket Rohan gömmer man kvinnor och barn inför det oundvikliga blodbadet. Dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) gör sitt bästa för att lätta upp humöret, och har tagit över rollen som det komiska inslaget. I övrigt vilar en tung dimma av rädsla och ångest över filmen. Det är inte krigsscenerna som känns mest, det är minuterna innan. Innanför murarna zoomar man in på barnens rädda ansikten i några av trilogins allra bästa scener.

Först var det avslaget, sen blir det storslaget. De första timmarna segar den denna mellanakt tillräckligt för att filmen ska bli Härskarringen-seriens sorgebarn. Men den sista timmen är häpnadsväckande och lämnar inte många tillfällen att hämta andan. Det våldsamma slaget pågår hela natten mot regn och mörker och alldeles orättvisa odds. En passande uppbyggnad till den grymma finalen i "Sagan om konungens återkomst". För, alla klagomål åsido, vi pratar ändå om en mästerlig trilogi med mycket pengar, klockrena prestationer, en enorm berättarglädje och sann kärlek till filmmediet.

Då kan man ha överseende med att alla bitar inte föll perfekt på plats.