Sagan om Desperaux 2008

När drottningen i ett far-away-land finner en råtta i sin soppa dör hon ögonblickligen av den sensationella chocken. Den förkrossade Kungen förbjuder tillverkningen av soppor och bannlyser landets alla råttor till underjorden. Inte långt därifrån växer musen Desperaux upp,

uppfostrad till att vara en riktig mus - rädd och feg. Men Desperaux (som av någon outgrundlig anledning utfodrats med enorma öron) är en mus totala motsats; vågad och nyfiken. Han letar sig in bland människorna och läser i böcker om riddare och förlorade prinsessor. Detta rubbar förstås den musiska tillvaron och Desperaux förvisas obarmhärtigt till råttornas underjord.

Vid en första anblick förfaller "Sagan om Desperaux" som smått torftig och oinspirerande. Det är kalla färger som för en animerad storfilm a lá Hollywood känns oväntat, och faktiskt, onyanserat. Det är tråkiga uttryck; smala bleka ansikten som förfaller stöpta i en allt för billiga animationsmaskin. Som en enklare variant av Pixars storfilmer och de iskalla figurerna i "Ice Age".

Men man blir snart varse om motsatsen. När Desperaux och hans värld äntrar handlingarna värms bioduken upp med fantasifulla stadsliknande miljöer och en engagerande (om än traditionell) historia spelas upp. Råttorna i underjorden tar filmen ännu ett steg på vägen mot en slags tv-spelsliknande voyage, toppat med en moraltyngd berättarröst som säkrar flera filosofiska funderingar och slår ett slag för existentiella frågor. Men själva karaktärsspektrat är under all kritik; det är egentligen bara den ondskefulle ta-över-världen-råttan som man hyser några som helst känslor för. De flesta andra är tama, loja och tråkigt utmejslade utan större finess. Kanske en liten eloge för Desperauxs stora öron.

Det gråa mörkret som sveper kring människans (och råttornas) värld är en härlig allegori och lek med de klassiska romantiska sagorna: på samma gång är det H.C Andersens och "Skönheten och Odjuret", men utan att det blir för klyschigt eller tillrättalagt. Att vissa scener dessutom är inspirerade av medeltida sagoillustrationer är förstås en trevligt bonus. Men det går tyvärr inte att blunda för att sagan om just Desperaux många gånger känns seg och långdragen. Det är egentligen bara de allra sista tio minuterna som rent spänningsmässigt håller samma klass som tidigare nämnda Pixar och Walt Disneys animerade klassiker. "Sagan om Desperaux" kommer så att säga aldrig riktigt igång. Att ett levande Stileben är en av dagens hjältar är dock en enormt kreativ klimaxlösning. Underbart!

För de allra minsta är "Sagan om Desperaux" något av ett dilemma; de stundtals ogulliga animationerna känns aningen svåråtkomliga för filmens kärnpublik. Desperaux själv (och dennes ärkefiende) är som sagt egentliga enda undantagen. Och samtidigt flyger säkerligen de tyngre allmänmänskliga utläggningarna över huvudet på de spänningsjagande 7-åringarna. Desperaux och hans möss- och råttvänner faller därför tämligen ofta mellan stolarna och hamnar någonstans i ingenmansland. Det är på samma gång för tankfullt och för osentimentalt. Och det blir till slut aningen förvirrande.