Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton 2021

Tage Danielssons kapitalistkritiska moralsaga har rullat varje julafton i SVT sedan 1975. Nu har det alltså gjorts långfilm utan Per Åhlins charmiga animationer. En sådan uppdatering är kanske ingen fasansfull idé eftersom materialet har alla ingredienser som krävs för en gammal hederlig familjestund framför skärmen. Man behöver inte bli överdrivet paranoid och dra röda streck till Hollywoods allrådande praktik att plundra egna gamla meriter. Samma sak skulle väl aldrig hända här. Nej, självklart inte.

Den försynte men klassmedvetne direktörssonen Karl-Bertil föresätter sig som bekant att rädda julen för samhällets mindre bemedlade. Inspirerad av Robin Hood fifflar han med postgången på det att klappar som skulle ha gått till den vräkiga överklassen istället hamnar hos människor som inte ens har råd med julgran. Under resans gång blir han kär, och budskapet om jämlikhet som adresseras till den snobbige fadern landar så småningom i god jord.

Fadern, varuhusdirektör Tyko Jonsson, spelas av Jonas Karlsson i ambitiös sminkning och med så kallat gott humör. Tyko får stort utrymme och har precis som i originalet alla minnesvärda repliker – ”Det var ju en Herrans nåd att den inte kom fram. TYST! Jag ser på TV!” – medan Karl-Bertil själv har en tendens att blekna bort liksom i marginalen. Nästan för jämnan är det Jonas Karlsson-show, vilket alltså bara kan betraktas som ett problem om man oroar sig för att övriga skådespelare reduceras till kulisser.

I övrigt handlar det om en kärleksfull hyllning med gott öga till detaljer som flera generationer julfirande svenskar har inprogrammerade i ryggmärgen vid det här laget. Till exempel präglas Karl-Bertils värld även i den otecknade versionen av en mängd märkliga men naturligtvis högst medvetna anakronismer. Det är helt enkelt väldigt svårt att tidsbestämma sagan – ena stunden antyds det att andra världskriget pågår, men Tyko stoltserar ju med en nyinköpt TV som rimligtvis inte kan ha införskaffats förrän i slutet av femtiotalet, när sådana nymodigheter började säljas. Och Sartres självbiografi "Les Mots" flaxar förbi i bild fast den inte publicerades förrän 1964.

Julstämningen är hursomhelst på plats, och det är väl grundkriteriet för att satsningen ska anses vara lyckad. Nästa gång får man kanske stryka några av Jonas Karlssons repliker. Men det vore ju samtidigt väldans tråkigt både för honom och publiken.