Sällskapsresan 1980

Ibland känns det nästan som att den svenska befolkningen själsligt kan delas upp i de som sett "Sällskapsresan" - de lite bättre - och de som inte sett den - de lite sämre. Utöver att man får lite otäcka hjärntvätts-vibbar av detta är det också tråkigt att det är just "Sällskapsresan" som fått denna status, och inte exempelvis "Smala Sussie" eller en Bo Widerberg-rulle.

Handlingen är inte direkt något att hänga i julgranen. Vi får följa den osäkra, blyga och nervösa Stig-Helmer Olsson (Lasse Åberg) som åker på charterresa till Gran Canaria. Där träffar han bland andra norrmannen Ole Bramserud (Jon Skolmen) som han under filmens speltid utvecklar starka vänskapsband till. Han möter också diverse svenska stereotyper, exempelvis de överspralliga systrarna Maj-Britt och Siv, det försiktiga paret Storch samt Berra och Robban, två alkoholiserade "livsnjutare".

Även om dessa karaktärer ibland lockar till stora skratt är det alldeles för lång tid mellan varven. En riktigt klockren scen följs av två högst medelmåttiga sådana, gång på gång. Det är helt enkelt alldeles för långa sträckor mellan skratten och eftersom komedier av detta slag ofta lever på sina skratt är det inte särskilt lyckat. "Sällskapsresan" hade varit en mycket bättre film om man jobbat mer med tempo och timing, hur och när skämten levereras. Även om det inte behöver vara konstanta gapskratt så ska man inte sitta och ha tråkigt när man ser en komedi.

Med tanke på problemet med dessa transportsträckor skulle man kunna föra argumentet att "Sällskapsresan" är en för lång film, trots att den bara klockar in på 107 minuter. Tänk om man istället hade gjort en kortfilm kring hela premissen, det hade enligt min mening förmodligen blivit en mycket mer lyckad film. Jag ser en drömversion av "Sällskapsresan" framför mig, 30 minuter lång, tight och "vältajmad". Istället för att vara en sammanhängande story skulle den då kunna vara någon form av "kollage" över svenska turister och våra knäppa fasoner. I den "Sällskapsresan" som nu existerar känns det som att man haft ett sådant vass kollage till att börja med, bara för att sedan smått förstöra det med mellanakter som knyter ihop bitarna.  

Det känns heller inte som det finns något vidare "stort" med filmen, allt går på halvfart. Skådespelarna är skickliga men gör inget revolutionerande, filmen har ibland en tilltalande känsla över sig men den når aldrig riktigt ändå fram och tekniskt sett så fungerar den bara, inte mer. Just när det gäller rollprestationerna känns det ibland som att man tittar på en inspelad skolpjäs, att vissa hade så roligt under produktionen att de inte riktigt kan ta sitt jobb på allvar. Även om vissa säger att denna oseriösa ton är en "kul grej" så måste "Sällskapsresan" onekligen fungera som den film den är.

Mitt i denna skur av negativ kritik finns det självklart saker som är positiva med "Sällskapsresan" också. Precis som jag nämnde tidigare så finns det faktiskt starka ljusglimtar i filmen, där klockrena skämt går hem totalt och stora skratt lockas fram. Det finns också en relativt hög "igenkännings-faktor", trots att man får kötta sig fram med bulldozer bland generaliseringar och överdrifter för att hitta det man känner igen. Åberg och resten av teamet har också lyckats fånga 80-talskänslan på ett mycket bra sätt, för hela filmen doftar 80-tal. Frågan är om detta kan räknas som en bedrift, eller om det bara räckte med att dra igång kameran.

Sammanfattningsvis tycker jag att "Sällskapsresan" är godkänd, men inte ett dyft mer än så. Den har enligt mig alldeles för lite för att förtjäna den status som den har idag bland svenskar. Förklaringen till de fem uppföljare som sedan kom är också ett stort frågetecken, vem förtjänade den terrorn? Vad som händer med dessa filmer längre fram i tiden ska bli intressant att se, för kanske tillhör jag en generation som inte förstår dem? I framtiden är det de i min ålder som bestämmer vad som är kult och vad som inte är kult, kommer "Sällskapsresan" då ha kvar sin glans? Den som lever får se.