Salvo 2013

I centrum hittar vi den lönnmördande titelkaraktären (Saleh Bakri) som efter en skitig maffiauppgörelse på Sicilien får i uppdrag att eliminera en konkurrerande boss. Saker och ting blir dock inte som han har tänkt sig när han i dennes hus istället stöter på målets blinda syster Rita (Sara Serraiocco), som han av säkerhetsskäl också måste bli av med. Precis som väntat blir situationen då inte lika enkel för Salvo, och kvalen över hans yrkesbana och hans förflutna bubblar upp till ytan.

De inledande scenerna är riktigt bra, men mer än så finns det dessvärre inte att säga om den här filmen när det gäller bitar på pluskontot. Så fort Salvo äntrar lägenheten - där han finner Rita och ska utföra sitt uppdrag - tar filmen en skarp vändning till det sämre och tempot dras ner till en smärtsamt låg nivå som sedan håller sig där under de resterande 90 minuterna. Ingenting händer, ingen spänning eller intensitet infinner sig och därför känns 90 minuter snarare som dubbelt så mycket, om inte mer. Det är verkligen förkrossande trist rakt igenom, och någon form av insatser hittar man inte här om man så söker med ljus och lykta.

Det finns drösvis med bra filmer som samtidigt har lågt tempo, men då förtjänar de det på något sätt, de vinner det genom att leverera på andra punkter. "Salvo" gör dessvärre inte det, utan är helt energi- och färglös. Den är som en död fisk i vattnet, den rör inte på sig själv utan dras bara med av den lätta strömmen. Utöver tempot är det också två riktigt svaga huvudroller som drar ner filmen på betygsskalan. Bakri är lika charmig som en tegelvägg och Serraiocco verkar spela mer demonbesatt än blind.

Det kan inte bli annat än lägsta betyg helt enkelt, då man verkligen sitter och räknar ner sekund för sekund och hoppas att filmen snart är över. Regissörerna Fabio Grassadonia och Antonio Piazza hade säkert något intressant tanke med det här, men de famlar verkligen i blindo.