Sammys äventyr 2 2012
Synopsis
Info
3D lyfter sköldpaddshistoria
Gamla polarna Sammy och Ray blir tillfångatagna av tjuvjägare och förda till ett undervattenszoo i Dubai för att där roa rika människor. Snart börjar de, tillsammans med övriga fångar, smida flyktplaner.
Det börjar väldigt bra. Som publik plaskar jag brett leende i vattnet från första bild och det är så 3D enligt mig ska fungera (när det är en film som mestadels utspelar sig i vatten) och här fungerar det väldigt bra. Det animerade livet under ytan fascinerar och förtjusar och historien om Sammy och Ray blir inte mindre rar av att deras barnbarn Ella och Ricky nu är med på färden. Budskapet är enkelt och tydligt. Ge inte upp, proklamerar hammarhajen när han bankar sitt huvud mot dörren, inte så mycket för att komma ut genom den, för det fattar han att han inte kan, utan för att just ingjuta hopp och lite jävlaranamma i de andra. Och upp ger de sen inte heller.
Färgerna är otroligt vackra liksom figurerna och 3D-effekten fyller som sagt perfekt sin funktion. Det är inte direkt rättvist att jämföra något med "Hitta Nemo" men Sammys resa är på sina sätt ofrånkomligt lik nämnde clownfisks, dock med den stora skillnaden att medan karaktärerna i Nemos omgivning var lika färgstarka som filmen i övrigt är Sammys nya polare rätt gråa sina färgglada fjäll till trots. Den schizofrene hummern Lulu är en intressant ny bekantskap och lite kul, men mest ändå i sin hysteri ganska tröttsam. Bossen i den konstgjorda akvarievärlden, lilla sjöhästen Stora D är en uppblåst sprätt fast rätt skojig sådan. De övriga passera utan att man egentligen lägger värst mycket märke till dem.
Den första filmen var uppbyggd kring en simplare men också mycket mer engagerande story medan denna stundvis kan kännas aningen konstlad. Visst är äventyret spännande med prisonbreak-light-temat och det finns bland annat en jaktscen, när två elaka fiskar jagar Ella och Ricky, vilken skulle passa in i vilken actionfilm som helst. Men Sammy och Ray är två trötta pensionärer på vift och de två barnbarnens tripp blir en lite ansträngd sidohistoria innan den återknyts med den första.
Även om filmen saknar de traditionella skämten (bortsett från ett par tråkiga som letat sig dit), funkar den även för den större publiken. Jag undrar så här i efterhand om det inte skulle varit bättre på engelska, vilket jag personligen brukar föredra när det kommer till animerad film eller så saknar jag bara Sven Wollter (som gjorde den äldre Sammy i ettan) då Allan Svensson låter lite väl uttråkad emellanåt. Fast i en engelsk variant hade man å andra sidan inte fått lyssna till Sean Banans skräniga kråka, förlåt fiskmås, fast om det enbart skulle ha varit dåligt är upp till var och en att bedöma.
Sammantaget räcker filmen med sitt innehåll gott för mig som trevlig underhållning, jag flyter med bland vågorna om så mest för den fina grafikens och de gulliga små sköldpaddsungarnas skull. Fast delar av den riktiga målgruppen lär nog bli förtjust av många andra anledningar också, däribland fiskmåsens kraxande.