Sankta Lucia 2024

Luciadagen och Fredagen den 13:e? Som upplagt för ett blodbad såhär på lussemorgonen.

 

Efter ett traditionsenligt luciaframträdande blir Viola (Sanne Broström) allt annat än i stämning när hon i korridorerna blir överrasknings-dumpad av sin pojkvän Simon (Gustaf Geijer). Hennes vänner beslutar sig för att muntra upp henne och bjuder in till en avskedsfest för förhållandet, komplett med begravningstårta och andra festligheter. Men samtidigt som de glada i hågen lappar ihop Viola, går en mördare i luciamundering lös och gör slut på offer efter offer. Natten går tunga fjät - speciellt när en blodsint mördare är på rymmen.

 

Vi har alltså tassat in på området svensk skräck och till och med en slasher; något vi då och då stöter på men som här inkorporeras i vår egna kultur - firandet av helgonet Lucia. Eller ja, varför firar vi Lucia egentligen? För många är det allt mer förknippat med barn i luciaklänning snarare än upplysandet av ett forntida italienskt helgon, som faktiskt - enligt sägnen - ska ha pysslat med några av rysligheterna som dyker upp i den här blodisande rullen.

 

Enligt skaparna själva kommer en hel del av inspirationen från legendaren John Carpenters filmer, och främst av allt “Alla helgons blodiga natt”. Den punkiga ljussättningen med sätter en slags retrokänsla över paketet, men som samtidigt för en kamp mot både dialog och tydliga referenser till att vi faktiskt utspelar oss i nutid. Jag hade gärna sett ännu mer nostalgi poppa fram här och där, för då och då känns det mest som ett filter som har lagts över en mindre läskig miljö.

 

Vår film använder sig av praktiska effekter snarare än specialeffekter, vilket känns passande då mycket rätt och slätt lämnas till fantasin. De mer mörka inslagen blandas hejvilt med mer eller mindre dramatiska dialoger karaktärerna sinsemellan, något som ibland drar ner tempot rätt rejält. Även om det moderna språkvalen ibland känns realistiska, så hade vi gärna kunnat kapa lite slang ur replikerna för att öka på seriositeten.

 

Visst är det kul att även vi i lilla Sverige vågar ge oss på att slakta med hjälp av vår alldeles egna kultur. Som en crossover är det absolut en kul idé, men trots att de ruggiga slasherscenerna kan vara kul, blir kontrasten för stor till sina ibland stolpiga repliker.

 

Det som däremot fungerar med “Sankta Lucia” är den stämningsfulla musiken. När midnatt råder får den gotiska orgeln spela upp klassiska lussefavoriter såsom “Goderafton”, i takt med att vår mördare får gå loss och bete sig som allt annat än ett godhjärtat helgon.