Sanna lögner 2005

Det finns filmer som man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är man gillar utöver det mest uppenbara som exempelvis manus eller aktörer. En känsla som den förmedlar eller en speciell atmosfär den skapar bara infinner sig utan en direkt förklaring. Det är precis vad den egyptiske regissören Atom Egoyan lyckats med i denna skildring av två megastjärnor som under toppen av sin karriär finner en död kvinna på sitt hotellrum.

Filmen börjar vid slutet av 1950- talet där Lanny (Kevin Bacon) och Vince (Colin Firth) är programledare för ett omåttligt populärt tv-program. Men en dag börjar allt sakta gå utför och startskottet är när en ung kvinna hittas död på deras gemensamma hotellrum. Historien tystas snabbt ner och den officiella rapporten tydde på självmord. 15 år senare kontaktar den unga och drivna journalisten Karen (Alison Lohman) Vince för att skriva en biografi om storhetstiden med fokus på de mystiska omständigheterna kring den döda flickan. Samtidigt skriver Lanny en egen självbiografi och frågan är vilken av det han skriver eller det Vince säger är sanningen?

”Sanna lögner” är som att slå upp en bok och fastna från första sidan och sen bli förförd till den allra sista. Det är något med karaktärerna som binder en till filmen, trots sina klara klichéer så är den agerad med sådan finkänslighet och charm att det är svårt att inte bli engagerad. Det är en vågad rollbesättning och något överraskande för temat på filmen men det går verkligen hem. Huvudkaraktärerna är enkla till ytan men har ett intressant förflutet (inte minst tack vare den döda kvinnan på hotellet, som hela tiden är den röda tråden) som utvecklar sig till två mycket intressanta människoöden. Inte minst tack vare att man delat upp filmen där man får höra två olika varianter av en eventuell sanning. Det gör att man utan att överdriva försätter åskådaren i alldeles lagom ovisshet men samtidigt kan fortsätta skildra de mänskliga delarna av karaktärerna. Det är precis det jag gillar, att man lagt fokus på karaktärer och själva sanningen om händelsen för 15 år sedan utvecklas aldrig till en ren thriller utan finns mer där som en drivande kraft i bakgrunden för filmens framåtskridande.

Den berättas förvånansvärt nog med en lättsam hand om vad som sker bakom kulisserna i Hollywood och dialogen flyter på väldigt bra. Filmen berättas till stor del genom en berättarröst (mest av Lohman) och det gör den väldigt väl, utan att bli för övertydlig. Alison Lohman är sedan genombrottet i Ridley Scotts ”Matchstick Men” (eller i ”Vit Oleander” om man så vill) en tjej att hålla ögonen på. Hos henne finns en sällsynt blandning av intelligens, sensualitet och girl next door-känsla. Mumma.

Fotot är lysande och är en stor del till atmosfären filmen infinner sig i, förförande och oemotståndlig. Det finns ingen brådska att skynda på historien utan den tar sin tid att verkligen bygga upp sten för sten utan för den sakens skull bli tråkig för en sekund. Samtidigt som man väljer att fokusera på människorna och inte försöker göra en het mördarthriller ska den ha stor eloge för. Vågat men smart.

Jag är helt förförd av ”Sanna lögner”. Kevin Bacon fortsätter att imponera, Lohman lyser och det är kul att se Colin Firth i något annat än i brittiska komedier. Atom Egoyan briljerar i sin registol och likt sin film från 1998 ”Felicias resa” visar han hur viktigt det är att lägga fokus på sina karaktärer och framförallt hur skicklig han är på att göra det.

Mycket ros är det men en liten tagg finns det och det är filmens sista del där man knyter ihop den i övrigt underbara historien lite otillfredsställande. Upplösningen tar lite för mycket plats helt plötsligt och känns inte riktigt som om den hör till filmen även om det är ofrånkomligt. Men det är inte dåligt, det är bara inte lika bra som resten av filmen och det är synd för hade man orkat sista 10 minuterna så hade det varit nära full pott.