Sauna 2025

Vi skjutsas rätt in i vad som tycks vara queer-världens sex-centrum i Köpenhamn - gaybastun Adonis! Åtminstone är den centrum i Johans (Magnus Juhl Andersen) värld då den erbjuder sexuella möten av olika slag natten lång samt jobb och inkomst dagen efter med att städa upp.

 

Adonis tycks vara ett sorts orgiernas Disneyland som förutom duschar och bastu har en porrbiograf, privata rum, hål i väggen att spionera genom, hål i duschväggen ämnade för annat, och korridorer där de nakna männen vandrar runt mellan anonyma möten till ljudet av flämtingar och stön.

 

När Johan inte är där bor han hos ägaren Michael (Klaus Tange) en äldre queer man som känns snäll och tycks ha förbarmat sig över honom. För Johan är rotlös, ensam, och ganska så utsatt som det ska det visa sig. Ungdomarna lever i en sluten subkultur. Han har en god vän i kompisen Asif (svenske Dylan Amin) men det eviga festandet känns som det går på tomgång.

 

Så träffar han transpersonen William (Nina Rask) på Grindr och blir förälskad. Festandet ersätts av romantiska möten i den nordiska sommarnatten, förtroliga samtal, och mys hemmavid. Men Johans värld accepterar inte transpersoner och Williams värld är främmande och svår att komma in i.

 

Det är inte bara de yttre världarna som kolliderar. Johans längtan efter kärlek och brist på stöd hemifrån gör att han tar det ena okloka beslutet efter det andra, vilket leder honom i en nedåtgående spiral. Han känns dåligt rustad för de flesta situationer och här finns inget nät som fångar upp. Williams pragmatism kontrasterar, som hans inställning till den krångliga Cisorganisationen exempelvis - den ger inte alltid den hjälp man behöver men man måste hålla sig på god fot då det är enda alternativet. Men så har han också stödet från sin konservativa medelklassfamilj.

 

Jag tänker lite på den gamla rullen “Vi barn från Banhoof Zoo” - eller vilken film som helst om vilsna ungdomar i slutna grupper med lite kontakt med personer från samhället i övrigt. Tröstlösheten gör att filmen lämnar en olustig känsla efter sig. Den utspelar sig i en dialogfattig, underexponerad värld, intimt filmad med närbilder som även i folkmassor kan ge känslan av isolering och ensamhet. Men visst finns här även hopp - de är unga, de har trygghet i gemenskapen, och de har hela livet framför sig! Tack och lov.