Sausage Party 2016

Årets mest barnförbjudna datoranimerade film går, förvånande nog, upp på svensk bio med 11-årsgräns. Vilket betyder i praktiken att sjuåringar kan se "Sausage Party" med en vuxen. De kan, men det betyder inte att de borde. (Om inte du som förälder vill få en del att förklara.) Det här är animerat för den äldre publiken... eller åtminstone för alla oss som fortfarande är en omogen tonåring någonstans innerst inne. Vi som fnissar åt dåliga ordlekar, skrattar högt åt de mest olämpliga skämten och älskar att leta dolda sexanspelningar i Disney-film.

Något barnvänligt hade man väl inte väntat sig när Evan Goldberg, Seth Rogen och Jonah Hill tillkännagav att de skulle prova på animerat. Vad grabbarna bakom filmer som "Pineapple Express" och "This is The End" hade rökt på när de jobbade fram idén, vill jag inte veta. Ut kom iallafall denna snuskdränkta "Toy Story"-kopia som borde vara varje vettig förälders mardröm. Grova sexskämt haglar, knappt en replik slinker igenom utan ett "fuck" - och det hela är smaklöst och skamlöst roligt på samma gång.

Vår osannolikt hjälte är Frank, en varmkorv som räknar dagarna till 4:e juli-helgen. Då ska han nämligen få glida in i det ljuva korvbrödet Brenda som han flörtat med på  avstånd på butikshyllan. Allt är frid och fröjd i butiken Shopwells tills Frank avtäcker en konspiration. Här har matvarorna stått och trott att de som blir utvalda av gudarna (kunderna) ska få leva lyckligt i det förlovade landet bortom butiksdörrarna. Men en traumatiserad senapsburk bryter fasaden och berättar sanningen, människorna ÄTER dom! Det är dags att rädda sitt skinn och slå tillbaka.

Det är tacksamt att spränga gränser och bryta tabun på outforskad mark. Animerad film har inte varit såhär vågad sedan "South Park: Bigger, Longer and Uncut" eller "Team America”. Så värst många andra försök att sabba den annars rumsrena genren har vi tyvärr inte sett.

Butiken är ett mikrokosmos som driver med ras och religion på ett påhittigt, och långt ifrån politiskt korrekt, sätt. Stereotyper radas upp på löpande (kassa)band: Judiska bagels vägrar dela hylla med turkiska lavash, den tyska sauerkrauten påminner om Hitlers armé, i sprithörnan har tequila-flaskorna konstant fest, och hela fruktdisken är gay (eftersom: fruit). Undertexterna hänger knappt med i alla ordvitsar, strunt i att läsa - det finns ändå gott om sköna detaljer i bild som man lätt kan missa annars. Satiren sitter inte alltid som ett smäck, och visst följer handlingen en lite väl traditionell tecknad filmmall. Men jag är oväntat underhållen av en så pass skruvad värld där en arg och bitter vaginadusch (!) kan bli storskurk.

"Sausage Party" ser inte så pjåkig ut heller och tar sin animerade stil på fullt allvar. De levande korvarna, bröden, chipspåsarna och flingpaketen kunde lätt platsa i en valfri Pixar-film. Regissörerna har jobbat länge med tecknade barnfavoriter som Shrek och loket Thomas. Rollistan är späckad med roligt folk, från Kristen Wiig till Michael Cera - skön röstcasting dessutom när James Franco dyker upp som flummig pundare eller Salma Hayek spelar kåt taco-donna.

Som extra krydda på moset har gamle Disney-kompositören Alan Menken (dränkt i Oscarsvinster efter "Skönheten och odjuret" och "Aladdin", bland annat) också dragits med ner i fördärvet. Han öppnar upp filmen med ett sångnummer som guidar oss igenom den färgstarka och levande världen inuti matbutiken som människorna inte kan se.

Trots all talang och idérikedom blir jag mot slutet nästan lite mätt på denna korvfest. Filmen känns som ett internskämt som spårar ur och dras ut lite för länge, men så är den också föredömligt kort och håller bra tempo hela vägen. Och just när  sexhumorn och alla "fucks" börjar stå mig upp i halsen. visar det sig att "Sausage Party" sparat det göttaste till sist. Slutscenens vilda snuskorgie borde gå till filmhistorien, eller åtminstone någon slags rekordbok, som det roligaste som visats på bioduk sedan... jag minns faktiskt inte när.