Scarface 1983

Liksom de som missade föregångarna till "King Kong", "True Grit" eller "Texas Chainsaw Massacre" (för att nämna ett fåtal) så är det fullt förståeligt att man uppskattar Brian De Palmas populära remake av "Scarface - Chicagos siste gangster". Här finns trots allt en fängslande story och en spännande huvudkaraktär. Men likt i många remakes ska det skruvas några varv för mycket och överdrivas - ett pistolskott i originalet blir en hel salva här.

Man har även förflyttat handlingen från gangsterkvarteren i Chicago till knarkhandeln i Miami där kubanske flyktingen Tony Montana (ni vet vem) sakta men säkert tar över som kung i de kriminella kretsarna. Men precis som de flesta herrar på täppan så slutar maktbehovet och hybrisen i misär, ensamhet och gott om fiender.
Största problemet här är vår huvudkaraktär. Pacino spelar ut hela sitt register och riktigt glöder i rollen (även om De Palma tillåter honom att spela över stundtals) men rollfiguren är en riktig skitstövel redan i inledningen och det är nästintill omöjligt att bry sig om hans öde även om man ofta imponeras av hans passion och viljestyrka.

Utan att jämföra allt för mycket med det överlägsna originalet (där Tony hade betydligt mer charm och karisma) så håller den nästan tre timmar långa filmen på alldeles för länge utan att berätta särskilt mycket. Antiknarkbudskapet hamras in tidigt med slägga och man anar sällan till aldrig någon optimism eller glädje utan allt är mörkt, dystert, obehagligt och våldsamt.

Till filmens försvar, förutom Pacinos och hans begåvade motspelares närvaro, så är De Palma en hejare på spänning. Hans Hitchcock-vibbar (som han tidigare stilat med i "Carrie", "I nattens mörker" och "Vittnet måste tystas") anas i flera minnesvärda scener där även om våldet tar överhanden så håller oförutsägbarheten tittaren i schack. Som den ökända motorsågsscenen eller när Tony med kumpaner förföljer en bil som ska sprängas.

Det är om något en stark kultklassiker och både våldet samt Pacinos insats känns i magen. Men som gangsterfilm känns den, speciellt i jämförelse med originalet eller Coppolas/Scorseses mer eftertänksamma rullar, både förlegad och överdriven. De Palma (vars karriär med undantag för "De omutbara" dalade rejält efter denna) visar kraftprov i spänningsmomenten men däremellan är det en endast hyfsad och gravt överskattad film.