Scener ur ett kändisskap 2009

Linus Wahlgren är trött på att inte bli tagen på allvar. Medan han drömmer om finteater och Ingmar Bergman är hans vardag fylld av fars och lättsmält komik för att inte tala om att hans syster heter Pernilla Wahlgren. Sådant som framkallar kväljningar hos de flesta kulturella finsmakare. I stället bestämmer han sig för att med beundransvärd envishet göra en förändring. Med siktet inställt på Dramaten lyckas han bli lärling till självaste Jonas Malmsjö för att lära sig den fina estetiken i allvarsamt skådespeleri.

En innovativ idé för all del. "Scener ur ett kändisskap" riktar udden mot det allra bajsnödigaste av svensk kultur och skulle i viss mån kunna vara nödvändig. En drift med betoning på självdrift som i Christian Eklöw och Christopher Panovs regi dock känns mer som en överdrift.

För för utom möjligtvis sin titel, saknas den klass och finurlighet som kännetecknar bra parodi, för övrigt en raritet inom svensk film. Här kan vi snarare tala om buskis där en intressant grundtanke försvinner i ett genomförande som stavas pinsamhet av fel sort. Situationshumor som punkteras på luft av ett oseriöst manus men också alldeles otillräckliga insatser.

Ironiskt nog visar Linus Wahlgren, dokumentär eller ej, hur otillräcklig han faktiskt är i sitt skådespeleri. Det överspelas, det underspelas men den gyllene medelvägen däremellan missas totalt. Wahlgren må vara fager att se på men en hel film på sina axlar orkar han knappast med, och gissningsvis inte en halv heller för den delen. Det blir tafatt, tråkigt och viljelöst simpelt där de enda ljusglimtarna egentligen utgörs av smaklös punghumor. Nej, tillbaka till birollerna helt enkelt.

När Måns Nathanaelson i sin lilla biroll är den enda som egentligen ger någon duktig stabilitet finns det inte mycket att hämta i "Scener ur ett kändisskap". Konceptuellt är det här "Hundtricket" i repris och känslan av fumlig full svenssonkomedi är svår att tvätta bort. Den stora skillnaden var att man förra gången hade en Skarsgård att skylta med. Avsikten är humoristisk och lär med säkerhet roa sin målgrupp men ett slut som stavas rörigt sållar effektivt bort oss andra. Det här är ännu en variant i raden av buskisfilmer som fortsätter att tråka ut Sverige.