Schindler's List 1993

När jag för första gången såg "Schindler's list" upplevde jag egentligen min första bakfylla utan att ha varit full. Det var 1994, jag var elva år och mådde dåligt i flera dagar efter att ha bevittnat hur judarna behandlats under andra världskriget. Man mådde illa över hur omänskliga vi människor kunde vara mot varandra och kände mig yr och vimmelkantig efter att ha sett några av de då starkaste scenerna i mitt liv.

16 år senare har "Schindler's list" fortfarande makten att hålla mig i ett järngrepp, men det är ett grepp som också lämnar små blåmärken av fel anledning. Det handlar inte om att den åldrats dåligt, den var redan vid premiären 1993 en fullträff när det gällde att fånga tidsandan mellan 1939 och 1945. Snarare är det väl att ens cyniska sida plötsligt ser att vissa stunder är mer manipulativa än genuint gripande. Och att det faktiskt kan bli än mer berörande att skildra offret än bara den som räddade folk.

Men det är egentligen småsaker eftersom Spielbergs film fortfarande har kraft och trovärdighet att få den mest hårdhudade att sträcka sig efter näsdukarna. Handlingen kretsar som bekant kring Oscar Schindler (Liam Neeson) som anländer till Moravia och hoppas kunna tjäna en rejäl hacka på kriget genom att tillverka armésaker. Väl där upptäcker han hur nazi-tyskar egentligen behandlar polska judar och bestämmer sig efter en del tvekande för att rädda så många människor som möjligt att genom att sätta ihop en arbetslista där judiska arbetare slipper sätta sig på tåget till det beryktade Auschwitz.

En av de mest fruktansvärda scenerna är när judiska kvinnor tror att de ska föras in i en gaskammare men sedan upptäcker att det handlar om duschar. En fullständigt lysande skildring av hur ren och skär skräck övergår i en lättnad som dock inte varar så länge. Handlingen fortsätter sedan att skildra hur Schindler försöker göra allt i sin makt för att kunna rädda så många människor som möjligt vilket blir en kamp mot klockan som för en gångs skull känns både svettig och helt trovärdig. Ska man tala om en riktig rysare från ett känslomässigt perspektiv så är detta en av få filmer som klarar av att bära upp det epitetet.

En annan anledning till att filmen klarar av att förmedla en sådan geunin kraft är på grund av Liam Neesons fantastiska gestaltning av Oscar Schindler. Han är i början som vilken man som helst som vill tjäna pengar och hans gradvisa förvandling till outnämnd hjälte och människokämpe känns faktiskt helt realistisk. Det hade varit väldigt lätt för Neeson att bara försöka dra på med alla hjälteinstinkter som finns, men det som gör att hans karaktär faktiskt blir en riktig människa av kött och blod är att irländaren väljer att spela honom rakt upp och ned med både brister och stora tvivel.

Ralph Fiennes är en annan skådis som klarar den svåra balansen mellan verklighet och fiktion. Han gör den elake SS-löjtnanten Amon Göth som är filmens självklara antagonist. Det är knappast ett smickrande porträtt, men det finns faktiskt stunder där man ändå kan förstå hur Göth tänker trots att man inte alls håller med om hans fruktansvärda handlingar eller tankar. Att lyckas skildra honom på detta sätt är en riktig bedrift av Fienns som precis som Neeson blev Oscarsnominerad.

Den största prestationen står dock regissören Steven Spielberg för. På ett helt fantastiskt sätt målar han upp ett historiskt skeende som ibland känns som en dokumentärfilm snarare än en spelfilm. Han målar i stora drag och det är ibland farligt nära att det blir väl svart och vitt, men samtidigt är det också själva poängen. Det som hände under förintelsen är inget att skämta om. Det var ren ondska som rådde och det lyckas regissören fånga i flera väldigt starka ögonblick. Samtidigt är det lätt att hålla med vissa om att "Schindler's list" ändå har sina brister just här. Dels för att det ur ett rent emotionellt sätt är mer intressant att som tittare sättas i ett moraliskt dilemma inför vad som hänt, vilket har skett genom filmer som "The Reader". Här råder det inga tvivel om vem som är god och vem som är ond. Och som regissören Terry Gilliam kommenterade filmen: "Schindler's list handlar om att lyckas, men förintelsen var enbart en stor förlust".

Med det sagt är det fortfarande en av Spielbergs absolut starkaste filmer ur både ett tekniskt och ur ett berättarperspektiv. De stunder som fungerar sticker åskådaren i ögon likt nålar och en film som får en att tänka efter ordentligt är aldrig fel. Därför går det varmt att rekommendera den till de flesta och jag kan tänka mig att det är få som sett den som inte blivit oerhört skakade. Men glöm inte heller att tänka till en extra gång efter att dina tårar torkat.