School of Rock 2003

Dewey Finn får till slut sparken, tjugo minuters solon och självmords-benägna stage-dive-försök, i en publik glesare än hjärnaktiviteten hos den generella Big Brother-tittaren, blir bara för mycket. Irriterad och besviken meddelar han bandmedlemmarna att han ska starta ett nytt band, och att de inte kommer vara annat än en fotnot ”on my epic ass”. Jack Blacks karaktär Dewey som praktiskt taget lever för musiken blir förstås i själva verket helt fördärvad. Utan vare sig pengar eller framtid utger sig Dewey för att vara sin rumskompis. På så sätt lyckas han få ett vikariat på en minst sagt prestigefylld privatskola, en skola där Volvo verkar vara ett av antagningskraven. Utan vare sig erfarenhet eller pedagogisk utbildning åker läroplanen ut och in kommer Rock’n’Roll. Med det nya superhemliga klassprojektet ”rockband” drillas eleverna i rockens alla konster för att som examensprov ställa upp i ”Battle of the bands”, tävlingen som Dewey alltid drömt om att få vinna.

Barn med nyckelroller i filmer brukar i alla fall hos mig generera ett stort rött varningstecken, därför blev jag sannerligen glatt överraskad när skådespelarinsatserna på den fronten var över all förväntan. Jack Blacks roll som Dewey Finnerty känns i det närmsta skräddarsydd och gör det möjligt för honom att spela ut och därigenom lyfta filmen avsevärt. Tyvärr så är Joan Cusack, som spelar skolans rektor, lika dålig som Jack Black är bra. Den ständigt överspelande Joan Cusack, som tidigare pajat filmer som ”High Fidelity” lyckas här med konststycket att praktiskt taget suga trovärdigheten ur varenda scen hon är med i. Som tur är finns hon inte med i alltför många scener och jag står fast vid att en pappskiva föreställandes Mona Sahlin hade gjort ett mer övertygande jobb. Kort sagt är ”School Of Rock” en riktigt rolig och charmig film för både stora och små människor. Visst tenderas det ändå att bli aningen likt ”En värsting till Syster” filmerna, men lyckligtvis utan de onödiga moralkakorna och hysteriska Whoopi Goldberg.